Los tillscotto

...skulle det ju kunna heta på spanska, i allafall i min hjärna.
Nytillskottet i familjen ska dagens blogg handla om, eftersom jag ju så gärna skriver om senaste nytt så väldans ofta. ;)

Ganska så snabbt har vi nu lyckats att föröka oss igen. Blivande provrörsbarns-föräldrar månne vara avundsjuka.
(Kan ni finna er i fyra ben, tjugo tår, lite spetsigare näsa och något mer hår än brukligt, så kan vi hjälpa er på traven)

I somras anlände Rufus i all sin glans in i vårt dåvarande hem.
Han mottogs som en gullegris av oss, en lekkamrat av Cheyenne och som ett monster av gammelkatterna.
Han följde sedan med oss till vårt nya hem, har växt så det knakat både här och där, och har nu utvecklats till att ses som en fullkomlig racergalning av oss, en häftigare lekkamrat av Cheyenne och som en terrorist av gammelkatterna.
Men han är en riktigt härlig personlighet:

#han håller oss sällskap när vi ligger i badet(han intar då handfatet),
#han håller oss vakna på natten(han äter på mitt hår och leker hartass med mina händer, och slickar sambon i näsa, öron och ögon och biter i hans tår),
#han repar ekparketten med sina racer-moves,
#han river ner blommorna och-/eller gräver i blomkrukorna,
#han leker klättervägg i väven på väggarna,
#med mera...

Han är bara för älskvärd.

Det är väl egentligen därför som vi fortfarande inte vet vad vi tänkte med, när vi nu är blivande valpägare. Men valpar bara äter och sover ju, det vet väl alla? :S
Igår gick nämligen tåget(egentligen min Primera, men den är inte så miljövänlig) ner till Småland, för att titta på en uppenbarelse vi hittat på nätet.
Det mest söta, lilla lurvigaste du kan tänka dig, en liten fjällräv(fast ännu sötare) i mini-format.
En liten MAZON. :D (uttalas Mejsån)

Vi satt där hemma hos Mazons uppfödare och försökte bete oss som normala vuxna, men vi hade ju bara ögon för den lille tuttefnutten som lekte runt på golvet.
Cheyenne var naturligtvis med för att säga hej, och hon tyckte nog att han skulle bli en alldeles förnämlig lekkamrat.
Vi hade väl redan bestämt oss när vi åkte ner, men man ville ju ändå se vad Cheyenne skulle tycka, och att Mazons uppfödare skulle tycka att vi verkade okej.
Så det var ju bara att låta våra leenden spricka upp när det var dags att säga de magiska orden:

"Vi tar honom!"

Men eftersom vi själva satt oss i den sitsen att inhandla halva IKEA förra veckan, naturligtvis också dagen innan sambon blev sängliggande i feber och hosta, så måste vi nu sätta ihop allt i rekordfart lagom till helgen.
Allt för att det ska vara struktur och reda när lille Mazon kommer till sitt nya hem till helgen.
Dock har jag fått ett bra tips ifrån Lena, vart jag ska göra av alla oupplockade flyttlådor som inte plockar upp sig själv. Så det ska jag ta fasta på, så vi får undan lite!

Så det är väl bara att gaska upp sig och sätta fart...(?)
Vi ser i allafall fram emot helgen, för då kommer lille Mazon hem, lådorna till trots!


Idag är det tyvärr också en sorgens dag, då Sussie - katten som min sambo växt upp tillsammans med - ska få somna in i all sin ålderdom.
Vila i frid Sussie <3

Några dagars semester?

Låter kanske löjligt att prata om semester när man är sjukskriven.
För det tycks vara så att man ofta ser de som sjukskrivna är, som sådana som alltid ligger hemma och bara latar sig. Riktiga simulanter.
Jag erkänner att jag emellanåt själv hyst liknande tankar om en del människor.

Nu har jag dock vett att veta bättre.
För allt eftersom min kropp banalt förändrat sig, så har också min personlighet och livssituation förändrats.
Från att ha gått ifrån hyfsat vältränad, levnadsälskare och inspiratör(?), har jag nu hamnat i ett evigt kämpande emot tyngdlag, eviga smärtor och en otrolig lust till att bara skita i allt.
Jag kan absolut förstå den människa som bara vill låsa dörren, dra en stor filt över sig i soffan och bara låta teven stå och gå.

Tyvärr så får jag inte riktigt hamna där, eftersom jag har ganska mycket rehabilitering som ska utföras dagarna i ända.
Inget fel i det, absolut inte. Jag kommer ut, jag tränar mina leder och jag får socialt umgänge, mer än med bara sambon.
Men jag tror ändå inte att människor runt omkring förstår vad mycket jag trots allt gör, även om jag är sjukskriven.
Det klingar lite som det i allafall.

"Du kan väl när som helst, du går ju ändå bara hemma."
"Du har väl inga tider att passa?"
"Hur känns det att inte behöva göra något alls?"
o.s.v....

Många tycker nog att jag inte är nog tacksam heller, då jag ju sitter hemma och lever på skattebetalarnas bekostnad.
Men faktum är att jag faktiskt inte sitter hemma speciellt ofta.
Flera av arbetsveckans dagar har jag alltid rehab. Simning och arbetsterapi bl.a.
Nu kommer jag även att få en till dag i veckan där jag ska lämna ut mina inre tankar till en främmande yrkesrelaterad människa.
Jag låter kanske bitter, men det är jag faktiskt inte. Det ska bli skönt att få öppna upp lite.
(för er som trodde att jag berättade mitt allra innersta här, så måste jag tyvärr göra er besvikna.)

Problemet med all denna terapi är att ta sig dit och hem.
Sambon kan ju faktiskt inte köra mig jämt, och våra nya grannar verkar åka mer emot Kristinehamn än emot Karlstad.
Att köra bil blir svårare och svårare, och de sista gångerna som jag har rattat själv har kunnat sluta riktigt illa.
Ratten glider mig ur händerna, och reaktionsförmågan är mycket dålig.
Jag väljer nu själv att helst inte framföra bil alls, pga att jag är rädd för att framkalla olyckor.
Som tur är går det ju ganska bra med bussar både till och från Karlstad, så jag ska till veckan skaffa mig busskort. Det borde bli några kronor billigare än att åka kontant i allafall.

Hur som helst så skulle det vara ganska skönt att få komma bort ifrån allt litegrann.
Några dagars "semester" skulle inte vara så tokigt, sjukskrivning till trots.
Det kanske är svårt för er "friska" att förstå, men någon gång kanske ni hamnar i en liknande situation och kan förstå hur jag, med många andra, behöver andrum i vardagen.

Plågsamma telefonsamtal

Har nyligen suttit i ett en och en halvtimme långt telefonsamtal med en helt främmande människa.
Varför? Jag ringde på en annons...

I en del annonser läser man speciella direktiv som "snackare och försäljare undanbedes". Detta gällde dock inte vid denna annons, uppenbarligen inte.
Jag vet inte om jag drar till mig en speciell sorts människor, eller om jag bara är för mjäkig och inte törs säga ifrån.
Men något fel är det, då jag än en gång blir sittandes att lyssna på en främlings bekymmer och dåliga livskvalité.

Hur många gånger som jag än försökte avsluta samtalet, så lyckades denna ensamma människa hitta en ny infallsvinkel eller ett nytt ämne som fortsatte på föregående.
Sista kvarten pratade hon om golvmoppar.
Kvarten dessförinnan var det om mediala bord som såldes i Arvika. De var dock farliga, för en del personer hamnade vid dessa bord större delen av dygnet för att prata om sin framtid eller det som hänt.
Så jag skulle definitivt inte skaffa något sådant bord, eller ens sätta mig vid ett om jag såg något. De var faktiskt skrämmande.

Nu råkar jag själv vara en väldigt andlig människa.
Jag tror på andar, eller "spöken" som en del säger. Jag tror på något efter döden, och jag tror på mediala människor, vissa horoskop, viss grad av healing m.m.
Är uppväxt med detta ifrån mamma och mormor, och har själv blivit spådd och varit på seans.
Men detta med det mediala bordet blev bara för mycket, även om det nu skulle vara sant. Människan rabblade hejvilt om de mest osannolika saker.
Själv försökte jag så gott jag kunde få fram den information av annonsen jag ville få, men det var nästan omöjligt.

Än en gång fick jag se mig besegrad i "töleri", och än en gång fick jag sitta som ett mähä i en evighet och lyssna om elaka män, elaka grannar, bord som pratar, golvmoppar som inte fungerar och grönsåpa som funkar till allt.

Undrar om det lyser någon liten lampa någonstans när det är jag som ringer, så folk förstår att här är det fritt fram att avlägga dagens bikt. Helst hela årets.
Jag råkar ständigt ut för det, och snart kommer jag inte längre att våga ringa till någon jag inte känner.

Idag har jag även varit och badat i sjukhusets bassäng, och fick även idag en lång och obehaglig historia berättad för mig av en kvinna som inte alls mådde bra.
Det var dock inga fel på henne själv ifrån början, det var hennes make som var väldigt dålig och detta hade sedan lett till hennes egen kropps försämring.
Tyckte väldigt synd om henne, och hoppas på att hon ska få komma till någon som kan hjälpa henne med alla hennes bekymmer.
Nu var hon bara slussad fram och tillbaks emellan flera olika myndigheter, och detta gjorde ju förstås inte saken bättre.

Annars handlade dagens bassängträning mest om de nya reglerna som vår nya, häftiga regering sätter upp för oss sjukskrivna och blivande sjukskrivna.
Enda skillnaden är att det nästa år inte heter att man är sjukskriven, det heter att man går på socialbidrag.
Och det kommer säkert att minska skatteskulden.
Det är dags att emigrera...

Grattis med mera

Först och främst så vill jag gratulera Maria och Magnus som den 29/9 blev föräldrar till ett litet gossebarn!
Så liten var han inte dock, om jag inte minns fel så vägde han nästan 4,5 kg..!

Sen skulle jag vilja tacka alla rara människor som sänder mig privata hälsningar via sms och mail, och tycker(skriver de i allafall) att jag är en helt suverän människa på alla sätt.
Detta är otroligt värmande och väldigt rörd blir jag.
Roligt att någon uppskattar att jag är så blåblodig i mitt bloggskrivande. :)

Igår fick vi också ett väldigt kärt och fantastiskt roligt besök i vårt hem i form av sambons lillebror som till slut vågat sig hit till djurdjungeln!
Vi hoppas verkligen på fler besök av denna snälla och smarta kille!

Bara så du vet så önskar sig sambon en handmålad tavla, likt de som du börjat visa upp på fotobloggen.
Samtidigt som jag också skulle vilja förhandla fram någon form av fotogenialitet att hänga på väggen..? :)
Sambon önskar sig färger och stil, jag önskar mig färger och natur. Eller något.
Men känn ingen press Mr. Dirt!
Vi har ingen brådska, det hinns med. Om du vill, orkar och har lust också vill säga.

Det är ju viktigt att du hinner med alla dessa fikapauser i dirten också ju.
Fattar inte varför ni alltid står still som mähän varje gång vi åker förbi, jag förväntar ju mig lite action!!
Sparka igång resten av spolingarna så vi har något att titta på nästa gång vi kommer.
Vi kan börja tuta vid avfarten på E18 om det hjälper?


En riktigt stor fet spark ska jag villigt och hårt rikta emot Riksbyggen/Stiftelsen Karlstadshus med alla dess arbetande och dåliga service.
Speciellt till bovärdarna på Kronoparken.
Hur långt kan man egentligen gå för att lura en dement sjukpensionär inpå livet?
Att ni inte skäms!
Jag hoppas verkligen inte att någon stackars läsare har Riksbyggen som hyresvärd, jag rekommenderar er i så fall att byta värd direkt.
Har aldrig tidigare mött en sådan "Hitler-illvilja" som jag med egna ögon och öron, sett och hört Riksbyggens bovärdar visa upp emot sina hyresgäster.
Hoppas att jag aldrig ska träffa på det igen, och kommer därför också att hålla mig på långt och behörigt avstånd ifrån Riksbyggen fortsättningsvis.
Obehagliga människor!


Om det nu är någon som inte har erhållit ett flyttkort, men känner en desperat längtan att få göra det, så säg till. Det finns fler att skicka ut.
Till jobbpersonal, så hänvisar jag till lag 7´s ledare för mer information om adressläge och telefonnummer.
Till obehöriga, så hänvisar jag till närmaste behörig och önskar lycka till.

Dagens frukost är: fullkorns-digestive med ost och kaffe.
Dagens låt är: "Alina" med Quarterhorse.
Dagens aromaterapi är: citrus.
Dagens sensmoral är: Riksbyggen suger.
Gårdagens och Dagens Hjälte är: Mr. Dirt!

Fortsättning följer...

På begäran kommer jag idag att avrunda gårdagens, kanske lite tråkigt, allvarligt skrivna blogg, med historier ur karamellhandlandets baksida.
För att bara berätta om en sockerberoende som äter mycket godis är ju inte så roligt, men det finns faktiskt en del skumma händelser bakom det hela.

"I huvudet på en sugar-addict" blir dagens historik.

Alla gånger har man inte det hemma som man så mäktigt måste ha, och därför lärde jag mig tidigt att gardera mig. Jag hade stora gömmor hemma - ifall att någon skulle komma hem och rota.
Jag lade kakor i strumplådan, godispåsar i lådan med viktiga papper(under allt papper förstås), låste in godispåsar i barskåpet osv.
Ibland glömde jag till och med bort vart jag gömt en del saker.

För att gardera sig utan att väcka för mycket uppmärksamhet, krävs en viss planering.
Man vill ju helst undvika frågor som "Har du bulimi, är det barnkalas" osv. Det är aldrig roligt att behöva dra en vals.
Att dra till sig blickar är ju inte heller roligt, men å andra sidan så har jag ju själv tittat snett på andra ibland. Lite får man tåla.
Pengar är ju viktigt att ha med sig vid inköpandet. Gärna mycket, annars känns det väldigt psykiskt jobbigt att inte kunna ta med den där extra chokladkakan - som man faktiskt så väl behöver!
Att ha tillgång till flera affärer, helst inte på hemorten, är ett stort plus. Det är inte bra när kassapersonalen börjar känna igen dig.
Handla aldrig för mer än 200:- per affär, och variera innehållet i korgen. Blanda lite godis, lite kaffebröd, ta med en mjölkliter för normaliserandets skull.
Gå aldrig in i en mindre affär två gånger på samma vecka för att handla likadana saker, det väcker iakttagelse.
Välj hellre stora affärer, och gå gärna in i en specialiserad godisbutik på fredag eftermiddag - där kan du göra helgfynd!

För flera år sedan öppnade en ny godisbutik på Ilanda Köpcentrum(den har nu avancerat till Våxnäs).
När jag fick höra detta, så blev jag överlycklig! Speciellt som godisbutiken på Örsholmen hade slagit igen för ett bra tag sedan.
Jag valde att åka dit redan dagen därpå, och insöp raskt den härliga atmosfären av 500 sorters lösviktsgodis framför mina ögon.
4.95/hg, som hittat!
Påsarna man skulle plocka i var sådana genomskinliga i plast, som man i affärer brukar plocka frukt i. De var med andra ord väldigt stora och, i mina ögon, helt perfekta.

Jag hängde direkt en med öglan om min vänstra hand, och fattade målmedvetet en slev med min högra. Här skulle plockas!
När jag gått igenom halva lokalen, gick jag i ett sådant rus som jag antar att drogmissbrukare vissa stunder kan hamna i.
Det kändes om att jag svävade fram emellan hyllorna, och allt var bara toppen. Det var som om taket hade öppnat sig i butikens ena hörn, allt för att solen skulle kunna lysa in med sina leende, varma glädjestrålar på bara mig.
Det var antagligen också därför som jag inte märkte de fula röda strecken i min vänstra hand, våldet som skedde utav den alltför tunga plastpåsens inskavande i min hud.

Det var först vid sista hyllan, (den med choklad!) som jag vaknade till sans.
Sleven överlastad med Romerska Bågar kom inte ner i påsen. Det tog stopp i öppningen, påsen var full!
En normal människa hade antagligen smått chockerats, och snabbt försökt hitta sin väg fram till kassan utan att blinka. Och sedan skämts halvt ihjäl på vägen ut.
Jag själv drog snabbt slutsatsen att det var dags att gå och hämta en ny påse.
Och det gjorde jag.
Det gick nästan inte att knyta ihop den fulla påsen, men till slut gick det.
Att den aldrig gick sönder är för mig ett mirakel.
En ny påse påbörjades.
Efter att ha knytit ihop den andra påsen, så kom ändå tankarna lite.
"Får nog vänta ett tag innan jag åker hit igen".

Nu fick jag ju förvisso med mig en ganska stor ranson den där första gången. Jag tror ganska bestämt att jag betalade strax över 180:-, och jag minns väl att kassörskan hade svårt att hålla munnen stängd.
Jag inhandlade dessa påsar på en onsdag eller torsdag, och de var både tömda och kasserade lagom till måndag.
Som tur var så hade jag ju även handlat på Obs!, ICA Skåre och några ställen till samma dag, så jag hade garderat mig bra för resten av veckan också.

Mitt värsta godisshopping-minne?
Inte kanske mitt värsta, men för andra är det nog det värsta.
Det var när jag handlade godis för över 1000:- på en dag, och tryckte i mig alltihop över en helg.

Jo, det är nog mitt värsta minne också...

Jag är en gris - en gottegris

Nu för tiden har det lugnat ner sig en aning, det där godisintagandet.
Men det har funnits en ganska lång period av mitt liv där man direkt kan kalla mig sockermissbrukare.
Alla har vi våra laster och favoritgotter, och alla äter vi säkert alldeles för mycket av dessa lite för ofta.
Men jag kan i allafall garantera att de flesta utav er skulle må ganska så dåligt om ni visste i vilka mängder av favoritgodis(lösviktsgodis) som jag brukade inta..

Jag minns hur jag med en kraftig abstinens åkte runt ibland flera butiker för att köpa tillräckligt för att stilla mitt stora behov. Jag vågade inte handla allt i samma affär.
Ja men alltså, vad skulle de tro då egentligen??

Gamla kassörskan på lokala ICA frågade mig för 12 år sedan om jag hade bulimi.
Jag cyklade överallt på den tiden, säkert två mil om dagen. Jag tävlingsred och tränade med min häst åtminstone sex dagar i veckan, samt red andras hästar också.
Samtidigt levde jag på godis, glass och kakor, men gick inte upp i vikt, snarare ner.
Och där stod jag som alla andra dagar, med varubandet fullastat med mina favoriter, och hon frågar mig rakt ut om jag har bulimi.
Gud, så jag skämdes! Och folk köade efter mig och hörde det också.

Efter den händelsen handlade jag förstås fortsättningsvis på lokala ICA, men cyklade också till lokala macken och Konsum i grannorten för att få min dagliga dos.
Jobbigt som satan var det och väldigt enerverande, speciellt som lokala ICA låg på gångavstånd. Gamla kassörskan gick så småningom i pension, men då hade jag redan avancerat till bil och bättre betalt arbete, som tog mig affärerna i stan.
Här kunde jag åka runt ett par gånger i veckan och gardera mig till svåra stunder.

När var då svåra stunder? Ja, när suget satte in förstås.
Några speciella stunder som var värre än andra? Nej.
Jag tryckte godis när jag var glad, ledsen, arg, ensam eller med andra.
Dock ökade intensiteten en hel del när jag var ledsen, och då dämpade det lite bättre om jag förstärkte det massiva sockret jag redan intog tillsammans med annat socker.
Alkohol.

Jag förstod inte då att extrema sockerberoende människor fann samma tillgodogörande av alkohol som av godis, pga dess innehållande av socker.
Det var först när jag började förstå mina problem, när jag läste en massa böcker och pratade med väl insatta människor, som jag insåg att dessa två saker hörde mycket väl ihop.
En alkoholist utvecklar oftast sockerberoende, och en sockerberoende människa kan mycket lätt falla in i kategorin alkoholist.
Jodå, socker ÄR farligt.

Att säga eller ens påkalla att jag skulle ha varit alkoholiserad under denna period är väl att ta i, men det fanns stunder som jag var uppriktigt oroad över mitt eget beteende.
Att min egen far hade ständiga möten med alkoholens onda sidor under min barndom gjorde mig inte mindre oroad.

I slutet av år 2003 kom en kraftig vändpunkt.
Min kropp började reagera väldigt negativt.
Jag drabbades ständigt av nya infektioner, min kropp skrek, min hjärna skrek och jag förstod inte vad som hände.
Jag försökte i allafall göra det som förväntades av mig på arbetet och i stallet, men direkt jag kom hem bara låg jag.
Det fanns ingen energi, allt socker till trots. Hela kroppen bara värkte, och jag hade ständig huvudvärk.

Det hann bli 2004 innan saker kom till ända.
En vacker vårdag somnade min älskade pappa in på sjukhusets intensivavdelning.
Mamma insjuknade åter efter hans bortgång, och jag stod där hemma i stugan och tänkte att det är så här föräldralösa känner sig.
Jag blev mer hemma än på jobbet, orkade inte bry mig i något eller någon.
Drog gardinerna för fönstren och kröp upp i soffan med vovven, världens största godispåse och en bag-in-box med rödvin.

Till slut reagerade ledningen på jobbet och började utreda varför jag så ofta var hemma, min fars bortgång till trots.
Och det var nog lite av min räddning.
Jag kom iväg till läkare, och 2004 träffade jag sköterskan Eva som öppnade mina ögon för det stupet jag faktiskt stod inför.
Och hon hindrade mig ifrån att glida ner.
Det finns inte varken ord eller tankar tillräckliga nog för att tacka henne för det hon gjorde.

I min egen starka(?) hjärna så intalar jag mig själv att jag säkert hade hittat rätt ändå så småningom, för jag har ordnat upp det mesta själv genom åren som gått. Ja, så gott som allt faktiskt.
Så denna storm hade jag säkert ridit ut med, men inte med kanske så positiva aspekter på min egen hälsa som det fick.
Jag insåg att jag var en sk "sugar-addict", sockerberoende.
Och det är fortfarande någonting jag jobbar med.
Ibland äter jag inte godis på långa perioder, och ibland äter jag konstant i en hel vecka.
Dock hela tiden med att i bakhuvudet veta att jag någonstans måste stoppa väldigt snart.

Hur det gick med alkoholen?
En öl eller ett vinglas till maten säger jag väl inte nej till.
Eller en kall öl på kvällen en riktigt varm sommardag, speciellt om man slitit i trädgården och svettats bort sig själv.
Och visst är det gott att dricka på fest. Men jag behöver faktiskt inte göra det, och jag gör det inte alla gånger heller.
Jag skulle säga att jag dricker mindre än vad en normal svensk gör. Men dricker, ja, det gör jag.

Och för var dag som går, så börjar jag mer och mer trava in på området som helhjärtad Homo Sapiens, istället för att bara vara en crazy gottegris.
Livet har visst sina ljusa sidor i allafall... ;)

En dag som alla andra

Så var det grått och puttert ute idag igen. Typiskt hösten.
Ena dagen vacker och härlig, andra dagen mulen och bister. Och nog fasen ska det alltid blåsa helst också, sådär så att man knappt tar sig varken framåt eller bakåt.
Idag är det dock ganska så stilla. Visste fläktar det lite, men inga kraftiga vindar direkt.

Då vi nu bor på andra våningen, tillika också längst upp, i en lägenhet, så hör vi ganska väl när vinden tar i.
Inte så att det på något sätt känns otäckt eller så att man tror att något ska rasa, men tillräckligt för att dra filten i soffan lite tätare runt sig.
Och så fastnar man åter igen längst ner i soffan alldeles för länge... :)

Det bästa med dystra höstdagar är väl att det finns så mycket film som man kan titta på för att fördriva tiden, eller om man bara inte orkar göra något annat förståndigt.
Igår hade "Ghost Rider" hittat in i maskineriet. Den med Nicholas Cage.
Antar att det finns en modell äldre av samma film? Har inte checkat på det, men skulle tippa på det i allafall. Om någon vet, så får ni gärna tala om.
Hur som helst så hade jag inte bara en underhållande tid så länge filmen varade, utan har det även i skrivande stund då jag lyssnar på musik ifrån filmen.
The Outlaws med "Ghostrider´s in the sky" tillsammans med en stor kanna kaffe förgyller nu min morgonstund.
Har dessutom hittat en massa covers på samma låt, så här kan jag nog bli sittandes ett tag!

Det finns mycket bra filmmusik. Har CD-tracks ifrån flera filmer.
Braveheart, Pianot och Schindler´s List är väl de som har etsat sig riktigt. En del av de melodierna går jag ofta och nynnar på.
Men också den gamla "Streets of Fire"-filmens tracks är skön musik.
Ja, det går ju inte att lista något, det finns så otroligt mycket bra filmer, filmmusik och musik över lag.

Något att rekommendera? Skriv på kommentarer!
Alltid roligt att få lite tips.
Så kanske den här tråkiga dagen går lite fortare också.. :)