Det håller avstånd

Vad håller avstånd?
Ja, om man nu ska snuska till det lite så är det det förbannade slemmet och snoret som jag tänker på. Det där som man oftast aldrig slipper undan när man är förkyld.

Igår kväll trodde jag att hela pannbenet putade ut av rena påfrestningen uppe i bihålorna, och sprang idogt fram och åter till toalettspegeln för att se om så var fallet.
Dessbättre fann jag varje gång att huvudet satt där det skulle, men passade på att snyta ut en hel bulldeg varje gång när jag ändå var där.
Det, tillsammans med vitlökstabletter i alltför stora mängder(i allafall enligt burketiketten), flera påsar kamomill-té, och sömn i stora dagsportioner verkar nu alltså hålla det bisarra slemmet på avstånd.
Något som jag finner otroligt skönt.

Huvudvärk och feber har jag förvisso, och hostar litegrann.
Men det är inte hosta a la sambon, som förra veckan gick och tryckte tillbaka sina tarmar efter varje hostattack.
Jag har mer en harkelhosta, a la "Mr. Bean cover it up"...

Skönt i allafall att det vände så snabbt(peppar, peppar!!!).
Var lite oroad över att lille Mazon skulle komma hem till huset som doktorn glömde, och att vi skulle skrämma slag på honom med alla blodiga papperstussar.
Ja, för både sambon och jag lider av åkomman "blöda-näsblod-ganska-ofta", speciellt när vi snyter oss - vilket man väldigt ofta gör när man är förkyld.
Ser väl ibland ut som vi pucklat på varann, när båda springer runt med papper i ena eller båda näsvingarna.
Inget vi vill utsätta den lille för direkt inte! Men sen kommer väl även han - liksom de andra djuren - att härdas. :)

Snart är det ju dags att hämta vår lille bäbis, vi kan knappt tänka på annat!
Två vuxna människor som irrar runt likt barn på julafton och bara pratar om denna lilla fantastiska varelse, vi ser nog inte kloka ut...
Men säg den blivande eller nyblivna förälder som ser klok ut! :)

Nu är man krakig också

Krakig? Ja, förkyld.
Trodde glatt att de där små basiluskerna hade glömt bort mig, då sambon gått och snörvlat och hostat i över en vecka. Men icke då, de hade bara inte så bråttom.
Kände igår kväll att huvudet var som en enda stor säck med bomull, och jag vaknade flera gånger under natten. Endera höll jag på att dö av värmeslag, endera trodde jag mig befinnas naken på Grönland.

Nu är det snor i typ hela systemet, huvudet bankar och ögonen vill bara trilla igen. Tvingar i mig varma örttéer på löpande band och har ätit vitlökstabletter till frukost och lunch.
Eller ja... Enbart ätit vitlökstabletter till frukost och lunch stämmer bättre.
Smakfloran strejkar som vanligt vid förkylning, och jag kan ju inte på något sätt påstå att magen skriker efter något heller.
Same as usual med andra ord.

Igår fick jag veta att jag ska fortsätta med bassängträning på tisdagar tillsvidare.
Egentligen var det min sista gång igår, men nu blir det alltså en fortsättning och det känns jättebra!
Med tanke på all övervikt som jag numer dras med, så är det alldeles förträffligt att få komma ner i en varm bassäng och känna sig tyngdlös.
Det har också mjukat upp alla leder väldigt bra, plus att det är ett glatt gäng som tränar tillsammans.
Sjuka och med krämpor, ja visst. Men glada och framför allt trevliga är de allihopa.
Jag försöker komma dit att tänka lika positivt över mina "åkommor" som många av dem gör. Det kan ju bara bli bättre, eller hur?

Även den här krakigheten kommer att ge med sig i sinom tid, och då är det bara att vinna mark igen.
"Dä ä bar å åk" som en viss skidåkare brukade säga.

Att tänka till

Fick några kommentarer på gårdagens blogg, varav några jag valde att radera bort pga att de inte hade med saken att göra.
Det första inlägget vet jag ju redan vart det kommer ifrån, och de personerna mår antagligen inte så bra heller. Så det är faktiskt inget jag bryr mig om.
Dock valde jag att lägga in en undersökning om vad ni egentligen tycker där ute.
Hur många djur ska man ha för att det ska räknas som många?

Här gäller det att tänka till lite, för 20 fiskar i ett akvarium räknar då jag som 20 djur. Är det mycket?
En bonde som lever på sina 200 mjölkkor, det är för jäkla många djur. Men kanske inte i hans/hennes sammanhang?
För ett par som bedriver hunduppfödning som hobby och har tio hundar, något som är ganska vanligt. Är det för mycket?
För en människa som handhåller turridning på med 12 hästar, är det för många?
För två personer, utan barn, som bor på landet och har en hund, tre katter och en kanin. Är det verkligen mycket?

Jag tror att man ser till sina egna möjligheter att ta hand om djur, och vad som är många för en själv när man svarar på frågan.

Personen med akvarium är kanske pälsallergiker, men tycker mycket om sina fiskar.
Bonden har antagligen, förutom sina kor, en hund till jakt eller gårdshund, och säkerligen ett par katter som håller rent gården på råttor.
Har man hundar, har man ofta katter, det visar gjorda undersökningar. Så på kenneln räcker det troligen inte med att endast räkna de tio hundarna som "de många" djuren.
De flesta hästmänniskor har även hund. Och i de flesta stall finns det också katter, även här för att hålla råttorna borta. Hästtäcken är alldeles för dyra för att få upptuggade av dessa små bestar.
Apropå kostnad, så är det dyrt bara att ha en häst i drift, så jag kan tänka mig vad det skulle kosta att ha 12 stycken.

Så då kommer vi nu till paret på landet, med en hund, tre katter och en kanin. Inga barn.
Visst äter alla djuren, men inga jättemängder. Endast hunden är försäkrad.
Katterna sköter sig ganska bra själva, ägarna ser till att de har vad de behöver och myser och pysslar gärna med dem.
Kaninen är inte speciellt kelen av sig, men vill förstås ha mat och vatten varje dag. På fina dagar, vill han ut i hagen på gräsmattan och springa litegrann.
Hunden behöver mest omvårdnad, men är mycket lättskött och smidig att ta med sig om paret ska åka någonstans.

Med facit i hand, är parets djur för många?
Ja, kanske.
Men de har valt detta själva, de älskar sina djur och skulle aldrig låta dem komma i kläm eller uppleva obehag.

Med andra ord så har VI valt att ha vår hund, våra tre katter och vår kanin, för vi älskar djur och vi kan ta hand om dem.
Vi skulle aldrig välja att skaffa ytterligare ett djur om inte det var lika välkommet och älskat som de vi redan har.
Vi skulle heller aldrig skaffa några fler djur om vi inte hade råd att ta hand om dem.
Hade vi inte råd med det, så skulle vi nämligen heller inte ha råd med oss själva.
Och det ser vi till att prioritera att vi faktiskt har.

Los tillscotto

...skulle det ju kunna heta på spanska, i allafall i min hjärna.
Nytillskottet i familjen ska dagens blogg handla om, eftersom jag ju så gärna skriver om senaste nytt så väldans ofta. ;)

Ganska så snabbt har vi nu lyckats att föröka oss igen. Blivande provrörsbarns-föräldrar månne vara avundsjuka.
(Kan ni finna er i fyra ben, tjugo tår, lite spetsigare näsa och något mer hår än brukligt, så kan vi hjälpa er på traven)

I somras anlände Rufus i all sin glans in i vårt dåvarande hem.
Han mottogs som en gullegris av oss, en lekkamrat av Cheyenne och som ett monster av gammelkatterna.
Han följde sedan med oss till vårt nya hem, har växt så det knakat både här och där, och har nu utvecklats till att ses som en fullkomlig racergalning av oss, en häftigare lekkamrat av Cheyenne och som en terrorist av gammelkatterna.
Men han är en riktigt härlig personlighet:

#han håller oss sällskap när vi ligger i badet(han intar då handfatet),
#han håller oss vakna på natten(han äter på mitt hår och leker hartass med mina händer, och slickar sambon i näsa, öron och ögon och biter i hans tår),
#han repar ekparketten med sina racer-moves,
#han river ner blommorna och-/eller gräver i blomkrukorna,
#han leker klättervägg i väven på väggarna,
#med mera...

Han är bara för älskvärd.

Det är väl egentligen därför som vi fortfarande inte vet vad vi tänkte med, när vi nu är blivande valpägare. Men valpar bara äter och sover ju, det vet väl alla? :S
Igår gick nämligen tåget(egentligen min Primera, men den är inte så miljövänlig) ner till Småland, för att titta på en uppenbarelse vi hittat på nätet.
Det mest söta, lilla lurvigaste du kan tänka dig, en liten fjällräv(fast ännu sötare) i mini-format.
En liten MAZON. :D (uttalas Mejsån)

Vi satt där hemma hos Mazons uppfödare och försökte bete oss som normala vuxna, men vi hade ju bara ögon för den lille tuttefnutten som lekte runt på golvet.
Cheyenne var naturligtvis med för att säga hej, och hon tyckte nog att han skulle bli en alldeles förnämlig lekkamrat.
Vi hade väl redan bestämt oss när vi åkte ner, men man ville ju ändå se vad Cheyenne skulle tycka, och att Mazons uppfödare skulle tycka att vi verkade okej.
Så det var ju bara att låta våra leenden spricka upp när det var dags att säga de magiska orden:

"Vi tar honom!"

Men eftersom vi själva satt oss i den sitsen att inhandla halva IKEA förra veckan, naturligtvis också dagen innan sambon blev sängliggande i feber och hosta, så måste vi nu sätta ihop allt i rekordfart lagom till helgen.
Allt för att det ska vara struktur och reda när lille Mazon kommer till sitt nya hem till helgen.
Dock har jag fått ett bra tips ifrån Lena, vart jag ska göra av alla oupplockade flyttlådor som inte plockar upp sig själv. Så det ska jag ta fasta på, så vi får undan lite!

Så det är väl bara att gaska upp sig och sätta fart...(?)
Vi ser i allafall fram emot helgen, för då kommer lille Mazon hem, lådorna till trots!


Idag är det tyvärr också en sorgens dag, då Sussie - katten som min sambo växt upp tillsammans med - ska få somna in i all sin ålderdom.
Vila i frid Sussie <3

Några dagars semester?

Låter kanske löjligt att prata om semester när man är sjukskriven.
För det tycks vara så att man ofta ser de som sjukskrivna är, som sådana som alltid ligger hemma och bara latar sig. Riktiga simulanter.
Jag erkänner att jag emellanåt själv hyst liknande tankar om en del människor.

Nu har jag dock vett att veta bättre.
För allt eftersom min kropp banalt förändrat sig, så har också min personlighet och livssituation förändrats.
Från att ha gått ifrån hyfsat vältränad, levnadsälskare och inspiratör(?), har jag nu hamnat i ett evigt kämpande emot tyngdlag, eviga smärtor och en otrolig lust till att bara skita i allt.
Jag kan absolut förstå den människa som bara vill låsa dörren, dra en stor filt över sig i soffan och bara låta teven stå och gå.

Tyvärr så får jag inte riktigt hamna där, eftersom jag har ganska mycket rehabilitering som ska utföras dagarna i ända.
Inget fel i det, absolut inte. Jag kommer ut, jag tränar mina leder och jag får socialt umgänge, mer än med bara sambon.
Men jag tror ändå inte att människor runt omkring förstår vad mycket jag trots allt gör, även om jag är sjukskriven.
Det klingar lite som det i allafall.

"Du kan väl när som helst, du går ju ändå bara hemma."
"Du har väl inga tider att passa?"
"Hur känns det att inte behöva göra något alls?"
o.s.v....

Många tycker nog att jag inte är nog tacksam heller, då jag ju sitter hemma och lever på skattebetalarnas bekostnad.
Men faktum är att jag faktiskt inte sitter hemma speciellt ofta.
Flera av arbetsveckans dagar har jag alltid rehab. Simning och arbetsterapi bl.a.
Nu kommer jag även att få en till dag i veckan där jag ska lämna ut mina inre tankar till en främmande yrkesrelaterad människa.
Jag låter kanske bitter, men det är jag faktiskt inte. Det ska bli skönt att få öppna upp lite.
(för er som trodde att jag berättade mitt allra innersta här, så måste jag tyvärr göra er besvikna.)

Problemet med all denna terapi är att ta sig dit och hem.
Sambon kan ju faktiskt inte köra mig jämt, och våra nya grannar verkar åka mer emot Kristinehamn än emot Karlstad.
Att köra bil blir svårare och svårare, och de sista gångerna som jag har rattat själv har kunnat sluta riktigt illa.
Ratten glider mig ur händerna, och reaktionsförmågan är mycket dålig.
Jag väljer nu själv att helst inte framföra bil alls, pga att jag är rädd för att framkalla olyckor.
Som tur är går det ju ganska bra med bussar både till och från Karlstad, så jag ska till veckan skaffa mig busskort. Det borde bli några kronor billigare än att åka kontant i allafall.

Hur som helst så skulle det vara ganska skönt att få komma bort ifrån allt litegrann.
Några dagars "semester" skulle inte vara så tokigt, sjukskrivning till trots.
Det kanske är svårt för er "friska" att förstå, men någon gång kanske ni hamnar i en liknande situation och kan förstå hur jag, med många andra, behöver andrum i vardagen.

Plågsamma telefonsamtal

Har nyligen suttit i ett en och en halvtimme långt telefonsamtal med en helt främmande människa.
Varför? Jag ringde på en annons...

I en del annonser läser man speciella direktiv som "snackare och försäljare undanbedes". Detta gällde dock inte vid denna annons, uppenbarligen inte.
Jag vet inte om jag drar till mig en speciell sorts människor, eller om jag bara är för mjäkig och inte törs säga ifrån.
Men något fel är det, då jag än en gång blir sittandes att lyssna på en främlings bekymmer och dåliga livskvalité.

Hur många gånger som jag än försökte avsluta samtalet, så lyckades denna ensamma människa hitta en ny infallsvinkel eller ett nytt ämne som fortsatte på föregående.
Sista kvarten pratade hon om golvmoppar.
Kvarten dessförinnan var det om mediala bord som såldes i Arvika. De var dock farliga, för en del personer hamnade vid dessa bord större delen av dygnet för att prata om sin framtid eller det som hänt.
Så jag skulle definitivt inte skaffa något sådant bord, eller ens sätta mig vid ett om jag såg något. De var faktiskt skrämmande.

Nu råkar jag själv vara en väldigt andlig människa.
Jag tror på andar, eller "spöken" som en del säger. Jag tror på något efter döden, och jag tror på mediala människor, vissa horoskop, viss grad av healing m.m.
Är uppväxt med detta ifrån mamma och mormor, och har själv blivit spådd och varit på seans.
Men detta med det mediala bordet blev bara för mycket, även om det nu skulle vara sant. Människan rabblade hejvilt om de mest osannolika saker.
Själv försökte jag så gott jag kunde få fram den information av annonsen jag ville få, men det var nästan omöjligt.

Än en gång fick jag se mig besegrad i "töleri", och än en gång fick jag sitta som ett mähä i en evighet och lyssna om elaka män, elaka grannar, bord som pratar, golvmoppar som inte fungerar och grönsåpa som funkar till allt.

Undrar om det lyser någon liten lampa någonstans när det är jag som ringer, så folk förstår att här är det fritt fram att avlägga dagens bikt. Helst hela årets.
Jag råkar ständigt ut för det, och snart kommer jag inte längre att våga ringa till någon jag inte känner.

Idag har jag även varit och badat i sjukhusets bassäng, och fick även idag en lång och obehaglig historia berättad för mig av en kvinna som inte alls mådde bra.
Det var dock inga fel på henne själv ifrån början, det var hennes make som var väldigt dålig och detta hade sedan lett till hennes egen kropps försämring.
Tyckte väldigt synd om henne, och hoppas på att hon ska få komma till någon som kan hjälpa henne med alla hennes bekymmer.
Nu var hon bara slussad fram och tillbaks emellan flera olika myndigheter, och detta gjorde ju förstås inte saken bättre.

Annars handlade dagens bassängträning mest om de nya reglerna som vår nya, häftiga regering sätter upp för oss sjukskrivna och blivande sjukskrivna.
Enda skillnaden är att det nästa år inte heter att man är sjukskriven, det heter att man går på socialbidrag.
Och det kommer säkert att minska skatteskulden.
Det är dags att emigrera...

Grattis med mera

Först och främst så vill jag gratulera Maria och Magnus som den 29/9 blev föräldrar till ett litet gossebarn!
Så liten var han inte dock, om jag inte minns fel så vägde han nästan 4,5 kg..!

Sen skulle jag vilja tacka alla rara människor som sänder mig privata hälsningar via sms och mail, och tycker(skriver de i allafall) att jag är en helt suverän människa på alla sätt.
Detta är otroligt värmande och väldigt rörd blir jag.
Roligt att någon uppskattar att jag är så blåblodig i mitt bloggskrivande. :)

Igår fick vi också ett väldigt kärt och fantastiskt roligt besök i vårt hem i form av sambons lillebror som till slut vågat sig hit till djurdjungeln!
Vi hoppas verkligen på fler besök av denna snälla och smarta kille!

Bara så du vet så önskar sig sambon en handmålad tavla, likt de som du börjat visa upp på fotobloggen.
Samtidigt som jag också skulle vilja förhandla fram någon form av fotogenialitet att hänga på väggen..? :)
Sambon önskar sig färger och stil, jag önskar mig färger och natur. Eller något.
Men känn ingen press Mr. Dirt!
Vi har ingen brådska, det hinns med. Om du vill, orkar och har lust också vill säga.

Det är ju viktigt att du hinner med alla dessa fikapauser i dirten också ju.
Fattar inte varför ni alltid står still som mähän varje gång vi åker förbi, jag förväntar ju mig lite action!!
Sparka igång resten av spolingarna så vi har något att titta på nästa gång vi kommer.
Vi kan börja tuta vid avfarten på E18 om det hjälper?


En riktigt stor fet spark ska jag villigt och hårt rikta emot Riksbyggen/Stiftelsen Karlstadshus med alla dess arbetande och dåliga service.
Speciellt till bovärdarna på Kronoparken.
Hur långt kan man egentligen gå för att lura en dement sjukpensionär inpå livet?
Att ni inte skäms!
Jag hoppas verkligen inte att någon stackars läsare har Riksbyggen som hyresvärd, jag rekommenderar er i så fall att byta värd direkt.
Har aldrig tidigare mött en sådan "Hitler-illvilja" som jag med egna ögon och öron, sett och hört Riksbyggens bovärdar visa upp emot sina hyresgäster.
Hoppas att jag aldrig ska träffa på det igen, och kommer därför också att hålla mig på långt och behörigt avstånd ifrån Riksbyggen fortsättningsvis.
Obehagliga människor!


Om det nu är någon som inte har erhållit ett flyttkort, men känner en desperat längtan att få göra det, så säg till. Det finns fler att skicka ut.
Till jobbpersonal, så hänvisar jag till lag 7´s ledare för mer information om adressläge och telefonnummer.
Till obehöriga, så hänvisar jag till närmaste behörig och önskar lycka till.

Dagens frukost är: fullkorns-digestive med ost och kaffe.
Dagens låt är: "Alina" med Quarterhorse.
Dagens aromaterapi är: citrus.
Dagens sensmoral är: Riksbyggen suger.
Gårdagens och Dagens Hjälte är: Mr. Dirt!