Kylrummet

Ett av vår lägenhets rum har länge gäckat oss med sin totala kyla.
Elementet är rödhett, men värmen verkar inte ta sig någonstans i rummet.
Någon gång har jag ställt upp dörren för att se om det blir bättre om luften i rummet får cirkulera med resten av lägenheten, men det gör bara skillnaden att lilla hallen utanför och dess golv förvandlas till en iskall zon.

Så stod jag och tittade längs med det stora fönstret häromdagen för att se om det var något som inte stämde. Det drar nämligen en del ifrån fönstret i datarummet, så jag undrade om det var något sådant.
Då ser jag hur ett av de övre fönstren(de är ganska stora och är avdelade i fyra öppningsbara sektioner) inte var ordentligt stängt. Det var en rejäl glipa som stod och släppte in massor med minusgrader.
Väl ordentligt igenstängt så hoppades vi på att få uppleva en bättre värmefördelning i rummet.

Men det gick två dygn, och rummet var nästan kallare än någonsin när jag med svärmor i släptåg knatade in i det igår kväll.
Hon märkte av något som vi inte gjort.
Ventilerna i taket fyra meter upp stod och blåste in kalluft tillräckligt för att bilda is efter väggarna. Inte undra på att det är kallt!
Under kvällens gång prövade vi oss sedan fram för att se om de gick att vrida av på något sätt, eller i allafall dämpa inblåset.
Tyvärr gick vi bet, så idag ska jag höra med hyresvärden om han kan hjälpa oss med saken.

Till saken hör att rummet är mitt så kallade läsrum.
Jag har en egen fåtölj och läslampa, och resten av rummet ska påminna om ett litet amatörbibliotek med några kreativa skapelser på väggarna.
Men jag som är så frusen klarar inte av att vara i rummet några längre stunder, utan det har fått stå med dörren stängd och blivit alltmer känt som kylrummet.
Vi har gnällt ett tag över att vi inte har något skafferi, men egentligen har vi haft världens största kombinerade kyl och skafferi sedan vi flyttade in!

Tänk så det kan vara ibland. :)

Det frostar upp sig

Kände redan igår kväll att det skulle bli en riktigt kall frostnatt.
Och det slog inte fel. Efter att ha morgonkissat hundarna, gick jag upp i lägenheten och gav sambon en extra spark i baken.
Han har en förmåga att alltid åka i sista minuten, och sedan tokköra till jobbet i Karlskoga.

Denna morgon var det halt.
Hyresvärden och jag "hejade" på varandra i våra respektive portar, innan vi båda - samtidigt - nästan åkte omkull på våra respektive trappor.

"Jag ska gå och ta fram saltet för framtida bruk i bygden", pustade 71-årige hyresvärden när han rätat på sig.

"Jag ska gå in", kontrade jag.

Väl inne skyndade jag på sambon. Bättre att han kommer iväg i tid och kan ta det lugnt.
Varför utmana ödet om det inte behövs?
Dessutom var det inte bara att sätta sig i bilen och åka, varenda bilruta utanför huset såg ut som gnistrande isflak.

När jag såg att han åkte iväg genom allén tog jag med hundarna och hämtade tidningen.

Kyrkovaktmästaren Göran vinkade glatt med rejäla vantar genom trädgårdstraktorn, samtidigt som Cheyenne buttert iakttog det hela.
Göran och Cheyenne har nämligen en bull-pakt.

Varje gång vi är och hämtar tidningen brukar Göran ha sitt morgonkaffe inne i verkstaden. Dörren står lite på glänt, eftersom till morgonkaffet ska det också vara en morgoncigg. Och förstås - några kanelbullar.
Var morgon jag vänder ner huvudet i brevlådan för att med stor möda fiska upp morgontidningen, brukar Cheyenne snabbt smita in till Göran för att erhålla en bit bulle.

I normala fall får hon väldigt sällan något utöver maten, eftersom hon har en extremt känslig mage.
Göran vet om detta, men har ändå inte kunnat låta bli att stoppa till henne en bit då och då i smyg. Detta har han också ärligt talat om.
Eftersom Cheyennes mage inte har protesterat över dessa bullbitar, så har jag inte brytt mig.
Är snarare glad över att vår lilla dam har vågat ta steget att själv gå in till Göran i hans verkstad och hälsa på. Ni som känner henne, vet att hon inte är jättesocial direkt.

Men idag blev hon alltså snuvad på socker, för vi var en kvart tidiga och Göran satt kvar i sin traktor på kyrkogården.
Med lågt huvud och besviken min, var det en mindre nöjd Cheyenne som motvilligt följde med hem och in i värmen.
Flera gånger stannade hon och vände sig om för att kolla om inte Göran var på ingång. Men icke.
Antar att jag får vara bättre med att passa tiden imorgon, och Göran får säkert ge henne minst två bitar för att kompensera dagens missade.

Nu undrar ni kanske varför inte Mazon går in till Göran och får bulle?
Mazon kallas för sladden när vi är ute och går.
Han går så nära mig bak i hasorna, att jag inte ens ser honom om jag slänger ett getöga över axeln.
Så om jag går in till Göran och hälsar på morgonen, då får Mazon både bulle och klapp och kram. Men om jag väljer att bara ropa hej och vandra hemåt, då gör Mazon det med.
Väl hemma på gården är det dock en annan femma, då är det jag som får gå och leta efter Mazon!
Han är mycket glad i alla gräsmattor runt om husen, och springer helst fram till, och efter alla som är ute och rör sig.
Speciellt glad är han i hyresvärden, och det är ömsesidigt. De brukar ha flera små pratstunder varje dag. :)

Nu hägrar kaffedoften i köket, så jag vet vad jag ska göra härnäst.
Sätta mig vid köksfönstren och blicka ut på den vackra morgonutsikten.
Och tänka på något bra!

Bedrifter

Igår var dagen som tog priset på alla de sätt.
Måndagen var inte heller bra, men igår hade jag kunnat slå ihjäl folk.
Väl inne i omklädningsrummet på bassängsträningen säger en ledare att "du ska inte vara här".
Neheej...?

Det visade sig att i samband med att jag blivit remitterad till sjukgymnasterna på sjukhuset, så hade min bassängträning via sjukgymnasterna på vårdcentralen tagits bort.
Vad bra att man blir informerad.
Nu var resan in till Karlstad bara onödig, och det var bara att rikta in sig på hemfärd igen.

Väl hemma påbörjades samtalen emellan det otroligt oseriösa bolaget i Hässleholm.
Folk undrar om vi inte läste villkoren innan vi tecknade Mazons försäkring.
Jo, vi ögnade igenom det och trodde väl att de 20 karensdagarna var det som ställde till det nu när de inte vill hjälpa till med veterinärkostnaderna.
Dock står det att 20 dagars karens endast gäller vid sjukdom, inte om det sker en olyckshändelse. Vid olycksfall gäller försäkringen.

Så kan man ju tolka saken olika, ja visst.
Men inte kallar varken jag eller djursjukhuset det för sjukdom när en valp får i sig något olämpligt.
Någon har tyckt att vi åkte in i onödan.
Valpen har 39.9 graders feber, kan inte bajsa på över ett dygn och kräks blod. Ska jag då INTE åka till veterinären??
Nej, det hade nog varit bättre att ge honom ett par Alvedon och bäddat ner honom i sängen, det borde jag ju ha gjort förstås.

Samtalet som ägde rum igår förmiddag emellan mig och en skadereglerare på Sveland var väl egentligen det värsta jag varit med om på länge.
Jag ifrågasatte deras beslut på flera sätt, och slog tillbaka med de saker som jag visste mig ha kött på benen för när hon drog upp något nytt.
Men när hon satt och tydligt uttryckte något som till och med står med raka motsatsen i deras villkor, då blev jag förbannad.

Att de som försäkringsbolag inte säger sig veta hur och vad och när, ok då, då får vi väl visa hur och vad och när.
Men att sitta och tala om för mig på släpig småländska med tuggummi i munnen att försäkringen inte gäller det datum som står i pappren, utan det datum när de har fått sina pengar, det var som att osäkra en bomb i min hjärna.

"Men du borde ju se att försäkringen är betald och det i god tid, för vi hade till den 8/11 på oss?"

"Jaa men alltså, hur skulle det se ut om vi satte ut försäkring innan det datum vi fått betalt?"*smask, smask*

"Men det står i era villkor att det är datumet på pappret som gäller som försäkringsperiodens start."

"Men det förstår du väl att vi inte kan lova något sånt?"*smask, smask*

För att sedan ändra till att det inte var pga att Mazon var oförsäkrad som de inte ville betala, nu var det att de trodde att han varit sjuk långt innan.

"Vi måste se valpbesiktning för att ställa oss till om vi kan godkänna något sånt här, förstår du väl."*smask, smask*

Till att kontra med att det var de 20 dagars karensen som var det korrekta i fallet.
Han hade ju varit SJUK, och då gällde inte försäkringen.

"Ja, men han hade inte varit sjuk om det inte att hade varit för en OLYCKSHÄNDELSE."

"Hur ska vi kunna veta att det var en olyckshändelse?"*smask, smask*

Nej det är klart.
Vi lägger ju fram allt som går att tugga på, så får han välja själv vad han vill ha. Vi brukar till och med lägga en extra strumpa i maten, så att han verkligen får i sig något rejält.

Jag frågade hur vi skulle göra med de räkningar vi fått som egentligen skulle ha betalats av dem.

"Skulden är ju din, den får du betala själv."*smask, smask*

När jag sa att detta kommer vi att överklaga, så säger människan att det går ju bra att göra, men räkna inte med att få några pengar.

Jag avslutade med att fråga om det här samtalet spelades in.

"Nej, sånt gör inte vi."

"Det var jävligt synd det!"

Sedan lade jag på, hoppas det klickade hårt i hennes dumma öron.
Tyvärr glömde jag i stridens hetta att fråga vad hon hette, för det här samtalet hade jag velat ta upp med någon högt stående person inom bolaget.
Men som sagt, tyvärr. Det är lätt att vara efterklok.

Jag var så upprörd efter mitt samtal att jag ringde sambon på hans arbete och svor högt över detta.
Efteråt ringde jag även ett annat stort försäkringsbolag för att bara fråga vad de tyckte om situationen.
Gissa om jag blev paff när kvinnan i luren frågar om det är Sveland vi har att göra med...
Hon hänvisade oss också till en reklamationsnämnd, och gav mig flera bra tips på vägen i detta. Eloge för vettiga människor.

Kan också berätta att vi har pratat med djursjukhuset, och att de står helt bakom oss i detta. Det känns väldigt bra!

När sambon kom hem ringde även han till Sveland för att fråga vad som hände egentligen. Han är mycket lugnare än mig, och väldigt duktig på att argumentera.
Snopna blev vi båda när han fick prata med en tjej i kundtjänst som glatt och trevligt talade om att de bara ville ha in alla papper för en bedömning.
Hon sa varken bu eller bä, utan ville bara ha in kopior på det vi hade.
Sambon frågade om hon kunde se vem jag pratat med under förmiddagen, vi ville väldigt gärna ha tag i den människans namn.
Dock hade inget noterats.

Tur för henne.

Skitförsäkring

Varför har man ens en försäkring på sitt djur om inte den täcker någonting?
Ja, det kan man ju definitivt undra!

Vi tecknade en valpförsäkring på Mazon när vi köpte honom, på ett bolag som jag faktiskt har haft problem med tidigare. Då i samband med en hästförsäkring.
Dock fick vi nu veta innan, att de har ändrat sig helt och var jättebra med smådjur, och en ettårig valpförsäkring hos dem var lite billigare än allt annat på marknaden.

Ack så fel vi valde!
För nu vägrar nämligen SVELAND FÖRSÄKRINGAR att betala en krona på Mazons veterinärkostnader!
De kräver nu in valpbesiktning, samt våra papper ifrån veterinären, samt en utförlig sjukdomsbeskrivning - ifrån oss.
De vägrade direktreglera, som man alltid gör via djursjukhus och veterinärer annars.
Till och med djursjukhuset anmärkte över detta och tyckte att det var mycket konstigt.

Vi står nu med obetald veterinärvårdsräkning på nästan 3500:-. Och då har vi ändå redan betalat 2000:- kontant.
"Betala inom 7 dagar."

Som om livet inte är jobbigt som det är, så ska vi nu behöva slåss för en klar sak. Det är vad vi själva och alla andra tycker.
Detta är absolut sista gången jag använder Sveland Försäkring, och så fort detta är över, kommer vi att byta.

Någon håller handen över en grå himmel

Så har årets näst vackraste helg gått förbi, och med stormsteg närmar sig den bästa.
Det är kalla nätter som intagit mörkret, och trädens nakna skepnad gör oss påminda om att det inväntar oss mörkare, men också ljusare tider.
Om det kommer någon snö vill säga...

I fredags kväll var jag dock ute på trappen med hundarna och höll på att slå ihjäl mig innan jag kommit ner.
Blickandes ner på stenblocken som monterats upp till trapp vid vårt hus, ser jag att de har täckts med ett tunt lager av blötsnö.
Det var både lite häftigt och lite läskigt.
Ska man vara rädd för att bryta sig nu då?

Jag gjorde en snygg vurpa för bara någon dag sedan i regnet.
För löv ligger det ju överallt och i samband med lite regn, blir de en allmän livsfara.
Det tog en halv evighet innan jag kom upp på fötterna igen, och då hade redan hundarna sett sina chanser till turné.
Så jag fick gå där i blöta kläder och ropa ett bra tag innan de ville uppenbara sig, och jag fick komma in i värmen.
Något mörbultad och stel och dagen därpå, som ju inte gjorde livet lättare.

Jag har därför insett det läskiga med snö, eller kanske mest is. För det är det vi brukar ha mestadels under vintern här uppe.
Jag kommer troligen att få fler lårbensbrott än större delen av Värmlands innesittande pensionärer...

Nu undrar ni väl säkert hur det har gått för vår lille Mazon?
Som tur är, så gick allt bra!
Vi behövde inte åka in något mer under helgen, och magen verkar vara på gång att stabilisera sig igen.
Han äter fortfarande penicillin och specialfoder, och det kommer han att få göra ett tag till.
Nu hoppas vi på en frisk och stark växande hund, speciellt som veterinärkostnaderna var större än vad vi hade väntat oss. Och ja, vi är fullförsäkrade!
Det visade sig bara att valpförsäkringen inte täckte en del av de saker som Mazon fick behandling för.

Skönt att han mår bra igen i allafall!
Även om det kändes i plånboken, så är ju huvudsaken att han är frisk och har det bra. :)

Andra värsta dagen?

Vi fortsätter där vi avslutade...
Det visade sig på Mazons morgonplåtar att det som fanns i magen inte hade flyttat sig något.
På 16 timmar i en liten valpmage är ju inte det någon höjdare.
Det började pratas eventuell operation, men veterinären ville ändå pröva något annars först. Speciellt som Mazon också var lite piggare idag.

Det ville sig att de ville behålla honom på kliniken under dagen.
Han skulle få dropp och paraffinolja intravenöst, och en massa annat, och de skulle ta nya röntgenbilder under dagen.
Halv fem på eftermiddagen skulle jag åter vara där och då hoppades vi på att det hänt något. Annars skulle de ringa och tala om.
Det var så svårt att lämna honom! Jag grinade som ett såll i bilen.

Klockan fyra stod jag och spatserade utanför kliniken, så nervös och orolig som bara en förälder kan vara. Men de hade ju inte ringt, så då måste det ju ha gått bra.
Klockan fem satt jag fortfarande i väntrummet och väntade på att få hämta min valp.
Strax före fem hade det sprungit in en kille med en hund som blödde väldigt, och efter det var det lite kaos på kliniken.

Till slut kommer det ut en djursjukvårdare som hjälpt till med Mazon kvällen innan, och hon talar om att han mår bra och att jag ska få följa med till ett annat väntrum längre in.

Sittandes i säkert en kvart där med, så tittade det snart ut ett ulligt ljushuvud ifrån en dörr.
Kommer han att känna igen mig nu då hann jag tänka, men så fort han såg mig så höll veterinären på att tappa honom!
Han hoppade och studsade och skällde glatt, och väl i min famn började ett pusskalas som höll på ända tills vi kom ut i bilen!
Och då hade vi ändå suttit med veterinären och pratat en bra stund innan vi kom iväg.

Faran för Mazon är dock inte över.
Det ser fortfarande ut att sitta något i tjocktarmen, men det har rört på sig nu åtminstone.
Så med paraffinolja och specialmat till valpar med känsliga magar, ska vi nu försöka låta det komma ut den naturliga vägen i allafall.
Men blir han sämre, eller fortfarande inte kan bajsa, ja då är det All Helgona-helgen för Mazon inne på djursjukhuset...

Igår kväll kom det dock ut något väldigt väldigt löst, men på morgonen idag så har han faktiskt bajsat! :)

Och så var det ju jag som inte skulle bli en sådan där förälder som satt och pratade bebisavföring........

Värsta dagen

Igår morse flöt liksom livet i ultrarapid och allt var grönt och soligt.
Under dagen blev verkligheten mer påtaglig och Mazon, vårt nytillskott, bara fortsatte kräkas.
Han försökte bajsa flera gånger, men det gick inte. Kom inte ut något.
Efter lunch tyckte jag att det var dags att ringa veterinären, för då blev Mazon bara sämre och sämre och han var jättevarm.

Vi fick komma in akut.
"Kan du vara här om 20 minuter?"

"Öh...jag bor i Ölme, men jag ska göra mitt bästa".

Sagt och gjort, här var det ingen idé att tänka på onda händer och fötter och eventuell trafikfara, jag var tvungen att ta mig till veterinär och det fort.
På vägen inser jag, att shit, jag har ju inga pengar!
Ilfart ner till Väse som jag ändå passerade och tog ut en del av sambons pengar till hyran som fanns på mitt postgirokonto.
Två femhundringar och två tjugor skulle det erhållas, och jag skyndade ut till bilen igen.

Väl inne hos veterinären gick allt väldigt fort.
Vi fick komma in direkt, och sedan till röntgen. De trodde att han ätit något som inte kunde komma ut.
I magen hittades saker som både valpar ska ha och inte ska ha, men de trodde att han borde kunna få ut det själv med lite hjälp på vägen.

Lille Mazon låg ner i min famn, hans 39.9 graders feber gjorde honom slapp och mig till en svettande hundmatte.
Han fick dropp, B-vitaminer, något som heter Kontrast(ett medel som syns på röntgen, för att se vart i magen det hamnar och hur det förflyttar sig), och recept på penicillin.
Ja, för mitt i allt ihop visade det sig att han hade inflammation i analsäckarna också.
Allt på en gång!

Efter mycket om och men beslutade sig sedan veterinärerna för att jag kunde få ta med Mazon hem.

"Vi vet ju vem du är, och vet att du ser om det händer något. Då ringer du bara, så får du komma in igen"

Annars hade han alltså fått stanna kvar under natten.
Det kändes väl lite jobbigt att höra på ett sätt. Tänk om jag inte skulle märka något, och han bara kollapsade?
Väl i receptionen skulle jag betala de pengarna jag hade med mig, det hade vi gjort upp. Snopet tittar jag ner i plånboken: vart i helvete är den andra femhundringen???
Ganska spak inser jag att det finns fyra sedlar i plånbokens sedelfack, men att där bara finns en femhundring, och tre tjugor!
Men vad fan! Ska jag behöva vänta på att kassörskan i Väse ska slå ut sin kassa ikväll med.

Det gjorde jag också, för det var ju faktiskt fem hundra spänn!
Tyvärr hade hon inte så stort överskott i kassan, och efter viss ordväxling av en inkompetent människa, så var det bara att inse att jag var fattigare. Mycket mer fattig, än vad jag var under dagens begynnelse.
Så fattig att jag var tvungen att skänka bort en femhundring till Posten...
Hon sa att jag måste ha tappat den, men jag lade ju i pengarna i plånboken mitt framför henne, och vart tusan kom den tredje tjugolappen ifrån??

Men hem kom vi. Fattigare och mer nedtryckta än på länge.
Vi var nog en sorglig syn där i bilen.
En sjuk vovve och hans fullkomligt fattiga matte.

En spruta Kontrast hade vi fått med oss som skulle ges senare på kvällen.
Sen somnade vi båda två, och nu är det dags att åka in för nya röntgenbilder.
Hoppas på att idag ska bli en bättre dag.