Vintertid

I natt får alla normala människor sova en timme längre än oss onormala.
Hade jag inte haft en lite bubbebebis hemma som ser till att jag kommer ur sängen mellan 05.30 och 06.30 varje morgon, så hade jag nog klassats som normal.

Det fanns en period i mitt liv(innan Mazon kom) som jag alltid ställde klockan för att ta mig upp på morgonen. Allt för att inte vända fel dygnet, som jag så gärna gör - nattarbetare som man är i grund och botten.
Nu behövs inte ens klockan längre, och rädd för att strömmen ska slockna till på nätterna behöver jag heller inte längre vara.
Istället har vi lyckats hitta en livs levande väckarklocka, som varken går på elström eller batterier.
Luddig är den också. Och förbenat tung börjar den bli med.

Men trots att kyla och allmänt rusk och allvarligare ledproblem verkar vara på ingående(ja, för kyla och mina leder funkar inte ihop alls), så är det ändå med ett barns förtjusning som jag ser fram emot den nalkande vintern.
Mest för att det under vinterhalvåret innefattar en juletid, en tid som jag älskar något alldeles otroligt mycket.
Dofter, atmosfär och stämning i samband med snö, tomtar och Lucia får mig att bli salig som trollen i sagorna, och leende låter jag mig föras igenom julen med alla dess bestyr, för att sedan längta efter dess återkomst hela nästföljande år.

Julen + Sundinska = Sant! :)

Ibland undrar man

Ibland undrar jag varför jag ens fortsätter att ha kontakt med en del människor.
Jag brukar alltid se till att inte bli utnyttjad längre, men hur kul är det att ringa till någon som står en riktigt nära och bara bli otrevligt bemött?
Kort ton och avhuggna ord, och allmänt grinigt var ett av mina samtal nyss.
Jag frågade gång på gång om det var något, om det var en dålig dag, om det var mig det berodde på eller något annat, men fick bara kallt:

"Nej då, det är inget. Varför skulle det vara något?"

Bara de meningarna säger mig att något är tokigt, och jag blir nästan vansinnig av att människan - som man nu ska stå så jäkla nära - inte kan vara rak och ärlig och säga vad sjutton som är fel.
Istället sitter jag här efteråt och fullkomligt kreverar uppe i hjärnan över om det faktiskt är jag som är den felande länken.
Detta kan jag sitta med i dagar, ja veckor, och det tar upp så otroligt mycket negativ energi. Energi som jag behöver bättre till positiva händelser.

Kanske är jag bara extrem känslig, på gränsen till paranoid när det gäller att läsa och lyssna av människor.
Kanske är det något underliggande i min personlighet som låter detta ständigt hända. Rädd för att inte vara omtyckt har vi säkert alla varit någongång, och visst vill man inte att någon ska tycka illa om en.
Men det verkar som att jag är lite småextremistisk i just frågan.
Det hela får liksom inte hända, ALLA måste tycka om mig. Jag måste vara snäll, rolig och hjälpsam, och jag måste kunna ta den skit jag får för att jag antagligen är för snäll ibland också.

Problemet är just att jag har så otroligt svårt att inte ta illa upp över småsaker, och det här med att jag är en stor tankemänniska är absolut inget positivt i det stora hela.
Jag tillåter mig inte själv att bli utnyttjad längre. Eller fel: jag tillåter mig inte att KÄNNA mig utnyttjad längre.
Och det är ett stort steg. Jag står på båda fötterna och kan säga nej när det känns fel.

Men när det känns såhär helgalet som telefonsamtalet tidigare gjorde, och att man kanske inte ens har någon del i det, så borde man ju kunna skaka av sig det värsta.
Istället tar jag till mig ännu mer negativitet, och det hela slutar med att jag bara känner en otroligt stor sorg över att inte räcka till. Sorg över att inte vara omtyckt, behövd och rolig.

Och vad är det värsta då?
Jo, att det kanske inte alls hade med mig att göra att den där personen lät som den gjorde.
Men bara för att det hände, så vände jag genast världen upp och ner. Allt blev svart och vitt.
Bara för att det finns alldeles för mycket känslor?
För mycket oro? För mycket stress?
För mycket av för lite av något?

Det kan man ju älta i döddagar om man vill, men riktigt så långt hoppas jag att jag inte ska behöva gå för att komma tillrätta med lösningen på problemet.

Nu blir det bara kallare

Tisdagkväll, det har varit en underbar höstdag men kommer att bli en kall natt.
Det kände jag när jag var ut med hundarna nyss.
Vi har legat och slumrat framför TV:n, men jag frös hela tiden så att sova var det inget tal om.

Jag är en riktig frusenlort.
Med ledbesvär gör det ju förstås inte saken bättre av att jag redan är extremt frusen av mig, när det sedan verkligen blir kallt i luften.
Jag känner mig som en enda stor, svullen vandrande pinne.
Undrar om vandrande pinnar går stelt för att de har ont också? Och hur kom de till - EGENTLIGEN?

I början av mitt och sambons förhållande gnällde jag över att det var så kallt hela tiden. Sa själv att jag ju bara var en riktig frusenlort.

"Ja, men du är en söt frusenlort", var svaret jag fick tillbaka.

Det värmde lite åtminstone. :)
Jag har också en extrem tur att ha en mycket varm sambo.
Hans normala kroppstemperatur ligger säkert tre grader högre än resten av Sveriges befolkning.
Finns inget skönare än att smyga in en av mina kalla händer i en av hans jättevarma när vi är ute med hundarna.
Det är som att lägga handen på ett varmt element!

Så mitt i allt det hemska och otursfulla, så har jag en riktig kalas-sambo.
Han är varm, han är snäll och tålmodig och han säger "rätt" saker. :)
Och det är väl ungefär det som jag orkar skriva idag.

Å andra sidan fick ni valuta igår, för gårdagens blogg tog ett halvt sekel att skriva...

Visst spökar det

Vi har flyttat in i en gammal skola som gjorts om till fyra lägenheter.
Vår lägenhet var tidigare gymnastik- och slöjdsal, och man åt även i gymnastiksalen.
Inte speciellt hygieniskt kanske, och varför i allvärlden lägga gympasalen på ovanvåningen??
Ibland undrar man ju hur de tänkte förr i tiden.

Hur som helst så är jag ju lite spirituell av mig, och det är en händelse som inträffade i lägenheten innan vi hade flyttat in som börjar dagens blogg.
Jag åkte hit ett par gånger själv innan vi flyttade in.
Lägenheten stod tom, och våra snälla hyresvärdar lät oss använda den innan utsatt hyresdatum. Allt för att göra det smidigt, och för att vi inte skulle behöva stressa ihjäl oss.
Jag gillar att planera, och var därför här några gånger och gick in mig i lyan, såg ut färger och möbleringsmöjligheter och gick runt - intog atmosfären.

En av sommarens få riktigt varma dagar gick jag sakteliga fram och åter och tittade in i alla rum och förråd.
Ståendes i "lilla hallen"(ej entréhallen, denna ligger längre in i lägenheten), öppnar jag en av ena sidans förrådsdörrar och kikar in. Denna ser ut som en större garderob, ganska så djup och med en stång för klädhängare.
Det är ståendes med ena armen runt dörren, lutandes på karmen, som jag plötsligt känner nackhåren resa sig och jag börjar frysa något alldeles förskräckligt.
Utan att ens behöva vända mig om, så bara vet jag att det står någon eller något bakom mig.
Jag fortsätter titta in i förrådet och uttalar sedan högt ett "God dag".
Varför vet jag inte, men det kommer helt spontant och naturligt.

Ganska omgående försvann kylan och känslan av befinna sig i blickfånget, och jag stängde sakta förrådsdörren och fortsatte min vandring i den tomma lägenheten.
Det kändes inget läskigt eller farligt, men jag visste ändå om att jag inte hade varit själv i lägenheten under just det ögonblicket.
Jag berättade direkt för sambon vad som hänt, men det var ju som att tala in i en vägg.

"Det finns inga spöken". "Allt har en naturlig förklaring". "Jag tror inte på det där".

Jag märkte inte av något mer under flyttens gång, och väl på plats så var allt lugnt.
Så en dag ligger plötsligt ett gosedjur på golvet i lilla hallen.
Det var en "Gremlins"(ni som minns filmerna vet hur de ser ut), den snälla av dem. Jag tror att den hette Mogwai i filmen.
Gosedjuret var väl ganska så stort, säkert 30 cm långt och 15 cm brett, och ingen av oss visste hur det hamnat där eller vems det var.

I lilla hallen står en rad garderober längs ena väggen, och längst bort emot väggen finns en springa på ca 7-8 cm.
Vi trodde därför att vår lille kattunge Rufus hade krupit in där, och på så sätt lyckats ta sig in under garderoberna och dragit fram detta gosedjur.
Det har ju bott barnfamiljer här tidigare, och en leksak har kanske blivit intryckt i springan och sedan hamnat inunder garderoben och glömts bort.
Det var i allafall vad vi båda trodde, och saken var biff som sedan också glömdes bort.

En morgon vaknar jag och ser att taklampan vid ytterdörren lyser.
Jag visste bestämt att jag släckt den kvällen innan, och traskar åter till sovrummet för att fråga om sambon varit uppe och tänt.
Till saken hör ju den att han kan nattvandra, fast jag har alltid vaknat om han gått upp. Och detta hade jag alltså inte gjort.
Han såg helt oförstående ut, och sa att det säkert var jag som glömt släcka. Därmed började den dagen med ett smågnabb. Jag hade faktiskt släckt!

Dagarna senare ligger ytterligare en barnleksak på lilla hallgolvet. På exakt samma plats som gosedjuret legat. Denna gång är det en liten dockklädsel, modell äldre.
Jag skulle kunna tänka mig att den kan vara till en dockskåpsdocka.
Den här gången gick jag och kunde inte släppa det riktigt, även om vi båda sagt att det även denna gång säkert var Rufus som härjade inunder garderoberna.
Men jag kunde inte förstå varför han lade dem på samma ställe och inte lekte med dem, för det gör han ju med allt annat han hittar.
Det stämde inte riktigt.

Sittandes i soffan en dag när sambon var på jobbet, reagerar Cheyenne.
Ifrån liggande, sätter hon sig upp och tvärstirrar ut i entréhallen.
Jag får ingen kontakt när jag pratar med henne, tror väl att hon kanske hör något i trappuppgången. Men hon fortsätter stirra.

"Gå och titta du", sa jag uppmuntrande, och först då tittar hon på mig, för att sedan komma fram i till mig intill soffan och sätta sig. Sedan tittar hon mot hallen igen.
När jag reser mig upp för att kolla läget, nyfiken som jag är, så ser jag att taklampan är tänd. Mitt på blanka dagen, och jag vet att den definitivt inte var det innan!

Dagen efter är jag hemma hos grannarna, sonen till hyresvärden och hans sambo.
Kunde ju till slut inte undgå frågan om det hänt saker i lägenheten förut?

"Ja, vi undrade hur lång tid det skulle ta för er att märka något", var det flinande svar jag fick.

"De förra hyresgästerna hade dit någon för utdrivning, men de flyttade ju ändå".

Hyresgästerna, en barnfamilj, hade tydligen dagliga "besvär" i den här lägenheten.
Saker som blommor som bytte plats, gungstol som gungade ensam, kläder som om-organiserades i garderober eller ramlade ner ifrån alla galgar och elektriska störningar bland annat, var helt enkelt vardagsmat.
Flera hyresgäster har också antytt att ha sett en skimrande gestalt av en äldre kvinna vid ett flertalet tillfällen uppe i lägenhetens fönster.
Grannen tror själv att det är en kvinna vid namn Elsa, som var lärarinna i skolan när den var i bruk, samt bodde i ett hus intill.

Än så länge har vi "bara" hittat leksaker och har en lampa som tänder sig emellanåt(men den har släckt sig en gång med), samt händelsen jag hade i lilla hallen innan vi flyttade in.
Och jag kan inte känna något jobbigt eller skrämmande med de saker som inträffat hittills heller. Och sambon är inte det minsta besvärad, för för honom finns det ju liksom inte.

Kanske att vi får storfrämmande lagom till Alla Helgons Dag, vi bor ju precis vid kyrkan.
Och då kanske han ändrar uppfattning...

Bonzai?

Sittandes på trappan till tvättstugan har jag de senaste dagarna gjort den visuella upptäckten av tänkande.
Medans hundarna lekt, vilat, sprungit och nosat runt på gräsmattan, har jag i mitt stilla och smått förfrusna sinne suttit och iakttagit världen framför mina blodsprängda ögon.

Saker som varför himlen är blå och molnen vita har ju slagit till förut, men det var ju när man var ung och blid. Ja, dum helt enkelt.
Så förutom att fascineras av höstens alla färger, dess magi till att göra en till en isglass i solsken och överhuvudtaget lyckas att ta död på allt grönt, så har jag även fått fram idel tankar av annat, inte lika höstigt slag.

Varför ser tallen i trädgården ut som en bonzaiträd?
Ni kanske har sett dessa små tillklippta träd som finns att köpa. Ganska söta i en liten kruka om man nu gillar sådant.
Men när stammen på en tall delar sig i fyra och låter armarna peka åt alla möjliga håll och kanter - till och med neråt! - ja, då ser det allt bra konstigt ut.
En tall för mig, är ett högt, starkt och ståtligt träd, men detta åbäke är bara ömkligt. Den ser faktiskt ut som ett mega-bonzaiträd.
Och varför gör den det? :S

Varför snurrar bara torkvindan åt ett håll?
Det kan blåsa ifrån alla möjliga vindstreck, men nog fasen snurrar bara vindan åt vänster.
Den kan snurra åt höger, jag har provat.
Knuffar man till den, så snurrar den åt höger, för att sedan ge avkall och börja glida åt vänster igen.
Jag har gått med den flera varv runt till höger, och den stoppar ingenstans.
Den skulle med andra ord mycket väl kunna snurra åt höger, det ser faktiskt till och med lite skönare ut åt det hållet.
Så varför snurrar den bara i vänstervarv?

En annan mycket stor undran som jag nu ställt mig själv ett flertalet gånger:
varför i all världen sitter jag och förfryser på en tvättstugetrapp utan kaffe???
Nu ska valpen bäras ner för trapporna, så det är bökigt nog som det är än att jag ska plocka med mig mer saker.
Men en liten termos, en liten ryggsäck att stoppa den i och även en stor filt att svepa in sig i emot höstkylan?
Det är en grymt bra tanke alltså! Känns väldigt positiv och genomtänkt, och framförallt väldigt trevlig!

Tänk er mig sitta på denna lilla trätrapp, solen skiner, fåglarna kvittrar, kaffet doftar.
Hundarna har det roligt på gräsmattan framför, där sedan åkrarna breder ut sig vida och höstlöven virvlar runt av nordanvinden.
Torkvindan snurrar tappert i vänstervarv, bonzaitallen vaggar tungt sina missbildade grenar, och jag har svept runt mig en riktigt tjock och värmande fäll.

Det är ju nästan för fint för att vara sant, tycker ni inte? ;)

Morgonstund har guld i mun

Satansförkyld, utsliten, nybliven morsa. Så skulle man kunna beskriva läget för mig just nu.
Det har varit några omtumlande dagar, och förkylningen hade tydligen inte ens nått sin kulme sist jag skrev.

I lördags, den 13 oktober för att vara exakt, så gick vi en tidig morgon till mötes.
Klockan 10.00 skulle vi vara nere i Gisalved och hämta familjens nytillskott, och vi ville ju inte komma en minut för sent.
Dock är varken sambon eller jag morgonmänniskor och denna morgon var det jag som drygade ut frukosten, så redan från start var vi 30 minuter sena.

Då Cheyenne också ätit upp de redan inhandlade leksakerna, så hade vi i förväg tittat ut att det fanns en hundbutik i Gislaved. Vårt mål var därför att hinna in där och kompensera innan vi åkte mot rätt destination i den lilla staden(?).
På plats 10.45(ganska imponerande ändå!), stod vi där alla tre - för Cheyenne var ju förstås med - och väntade med spänning på att ta hem vår lille prins.
Ganska skönt var det att det blev några koppar kaffe, lite kakor, lite pappersarbete och en massa prat innan vi kom iväg, för vi var nog båda ganska så nervösa.
Fast nervösa på ett bra sätt.
Mer; kommer vi att fixa det här, blir vi bra föräldrar o.s.v.

Men de tankarna försvann väldigt fort av det varma mottagandet som vi återigen fick, och väl på hemväg var det mest bara spännande och framtidsutsagande.
Väl hemma hade klockan hunnit bli 19.00(!), och min smarta tilltänkte hade övertalat mig till pizzabeställning på hemvägen.
Detta VAR smart, för vem hade orkat(läst: haft tid) att laga mat efter en så lång dag borta och i bil? Dessutom med en ny liten bebis med sig hem!
Mycket riktigt: inte vi! :)

Det blev en lugn första natt, när månen sakta tog oss över till den 14 oktober och ytterligare en tidig morgon.
Dessutom var det någon som vaknade en kvart före väckarklockan och indikerade KRIS!
Icke förberedd som jag var, så hann jag inte längre än få på mig byxorna innan jag kände den bekanta doften av hundurin bredvid sängen...
Icke förberedda var vi heller på att valpen indikerar kris var tjugonde minut, fast vi ser aldrig riktigt indikerandet - det bara liksom händer...

Morgon nr.2 var jag förberedd.
Jag hade sovit i t-shirt, strumpor och tunna mysbyxor, och en tröja låg färdig för påkastning på skänken i sovrummet.
Lagom till den berömda indikationskvarten före väckarklockan, slängde jag mig därför nyvaket ur sängen, slängde på mig tröjan, tog kärleksfullt men raskt upp valpen och pussandes honom god morgon tryckte jag brutalt in mina svullna fötter i de uppställda Foppa-tofflorna.
Nerför trappan bar det, jag stel som en pinne, och ut på gräsmattan.

"Åh, vad duktig"!!

Morgnarna har därefter förlöpt alldeles utmärkt, tills idag.
Fötterna ville inte in i tofflorna riktigt, och när jag väl öppnar dörren ser jag att nattarbetande grannen är på uppgång i trappan med båda sina katter runt fötterna och en stor träningsbag på axeln.
Jag blir ståendes, väntande på att han ska komma undan någon gång, med en alltmer gnyende valp i famnen.
Innanför dörren hör Cheyenne att det är fler därute och stämmer upp i ett varningsskall som får den lille att låta bägaren rinna över...
Ilandes nedför trappan känner jag den varma vätskan rinna genom armarna och varsamt tränga in genom både tröja och byxor.

Vad kan man göra? Inte skälla på den lille i allafall, han gjorde så gott han kunde och blåsan är ju inte jättestor heller.
Nej, det lättaste är förstås att skylla på grannen, så det var det första jag gjorde när jag kom tillbaka in med lillprinsen.
Nyvaken och tillfälligt oförstående, fick sambon sig en ilsken förklaring till varför jag såg ut som att jag stått i en fontän när vi kom in igen.
Allt på grund av grannen!

Peppar, peppar - det sket sig

Snoret anfaller! Tji fick jag som trodde att det skulle gå så lätt.
Nu sitter man "i smeten" igen, skulle man väl kunna säga. :)
Som tur är så är det värsta att behöva snyta sig hela tiden, huvudet sitter där det ska och jag har ingen feber. Hostar lite förstås, men inget som dödar varken mig eller någon annan.
Man får vara glad för det lilla!

Nu är det bara en dag kvar, imorgon ska vi hämta Mazon!
Vi låg och peppade(neej, inte pippade..) varann i sängen innan vi somnade, så att vi nästan inte kunde sova när det väl var dags.
Lagom efter midnatt gick visan:

"Imorgon är det löööördag, då ska vi hämta Mazon!!! :D"

"Jaa, imorgon ska vi hämta bäbisen, jippiiiee!! :D"

Följt av ett klappande i händer, ett förväntansfullt fnitter eller någon annat space:at ljud, så Cheyenne flög upp och ner i sängen, över och emellan oss och trodde att det var värsta roliga leken!
Vuxna människor leker puckade tillsammans.

Men vi är väldigt exalterade över att Mazon ska få hem till just oss, och vi försöker nu att göra den bästa av hemsituationer att ta hem honom i.
Ja, för även om vi har bott här i över en månad, så kan ju ingen anklaga oss för att inte ha flyttlådor och annat över högt och lågt.
Har lyckats fått undan en hel del, inte genom att plocka upp, men att ställa undan dem så länge. Så kan man ta det eftersom när tid och ork finns. Ett bra tips jag fick!
Har känt en fullkomlig ångest över alla dessa lådor, klädsäckar och småplock, men nu åker de alltså in i förråd och klädkammare så länge!

Får också lite ångest när jag läser i dagens tidning att det snöat i norra Värmland igår.
Hoppas verkligen på att denna vackra höst kan få vara ytterligare ett tag, tycker så mycket om dess färger och den nyttiga luften. Åtminstone känns den otroligt nyttig, som att varje andetag rensar lungor och luftrör var gång man är ut.
Det är så friskt och härligt, men snart kan det alltså vara dags för kyla och is.
Och vinterkläder.