Jag har inte haft lust, inspiration eller kraft nog att skriva något på ett bra tag.
Huvudet är oftast tomt och allt går var dag på rutin. Men inget är speciellt roligt.
Hade vi inte haft alla djur, så hade jag nog inte suttit här nu utan varit flera veckors sängliggandes med täcket över huvudet.
Tack vare Cheyenne och Mazon så måste jag upp varje morgon, och jag måste ut flera gånger om dagen. Och jag får nöjet att se dem leka, stoja, skälla och springa som om var dag var den sista.
Tack vare Lucy och Kennedy får jag en alltför stor dos med gos i soffan varje dag.
Tack vare Rufus får jag sällskap var gång jag är på toaletten, vare sig jag gråter, letar tidningar eller försöker mig på något torftigt toabesök.
Tack vare Mysan har jag varma fötter i sängen, och sällskap vid datorn.
Hon sitter bredvid mig nu, alldeles intill tangentbordet.
Stilla, svagt kurrandes, låter hon mig förstå att jag inte är ensam. Helt kravlöst.
Jag vore inte jag om de inte fanns. Djuren.
Jag tänker ofta på de som inte längre finns. Det har funnit flera genom åren, och de har alla en speciell plats i mitt hjärta.
Speciellt Lucky förstås, han kommer alltid att vara med mig vart jag än går.
Han var inte bara världens bästa hund, han var av allt det man i världen behöver för att må bra och klara sig i livet.
När han försvann i höstas försvann också mycket av det jag alltid trott på, stridit för och klarat mig ifrån. Nu verkar bara allt hopa sig, allt och alla hoppar på mig och alltihop är åt h-vete.
Jag hade tänkt skriva om Mazon idag, charmknutten. Eller Nissehult som vi kallar honom.
Jag vet att folk vill veta hur det gått och jag vet att jag inte meddelat mig på rätt sätt till alla. Men jag pallar inte med telefonen längre, ni får ursäkta om jag inte har ringt och talat om.
Jag ringer bara samtal av myndighetskaraktär och sjukhuskaraktär numer.
Resten får mail, gästboksinlägg eller ev. ett sms.
Oftast har jag inte skrivit sms:en själv, utan vidarebefordrar saker som jag själv får. Allt för att försöka visa att jag inte är helt död än.
Jag ber inte om förståelse eller ödmjukhet ifrån något håll, har förstått att det verkar vara svårt över lag för folk att visa dessa saker.
Så jag ber istället om ursäkt.
Mazon verkar idag vara helt frisk. Han växer så det knakar, så vi har varit lite försiktiga med aktiviteter.
Han har ju inte varit utan mediciner så länge heller, och det skulle börjas försiktigt efter att varit dålig.
Därför är han också lite senare i utveckling än vad kanske andra valpar är.
Han kommer inte upp i soffan och sängen själv t.e.x., även om han verkligen försöker. Ändå har vi en ganska låg soffa och en normalhög säng.
Han hoppar upp med frambenen, men bakkärran har inte riktigt hum om att hänga med. Trapporna tar han med bravur de gånger han får göra det själv, och han ser lika nöjd ut varje gång.
Och ibland springer han nästan lika fort som Cheyenne, även om det bara är för en bråkdels sekund!
Jag tror att det kommer att bli bra med honom.
Bara han får lite tid på sig, så kommer han att komma i kapp och var som vilken valp som helst.
Han förgyller min dag, var dag oavsett.
Lille Nissehult!
fredag 14 december 2007
söndag 2 december 2007
Första advent
Regnet har stått som spön i backen senaste dagarna, vinden har knäckt hyresvärdens uppsatta gran med belysning, man blir blöt om fötterna oavsett skoslag.
Det är första advent och mina händer och fötter värker som om sju svåra år är på ingående.
Igår kväll var det riktigt jobbigt. Trodde att varenda led skulle gå av vid varje rörelse.
Till slut kunde jag inte motstå de små vita tabletterna längre, utan lade mig på sambons uppvärmda plats i soffhörnet med ett par väl intagna Tradolan på väg ner i djupare regioner.
Och där somnade jag likt ett barn i väntan på Tomten.
Mazon har tillfrisknat bra. Han äter fortfarande antibiotika och smärtstillande, men det ser ut att ha gått bra. Vi ska tillbaka till veterinären på tisdag igen för återbesök.
Är väl mest orolig att hans leder har tagit skada.
Han växer ju, och så ont och halt som han var med blödningar och hela tjolahoppsan, det kan aldrig vara bra för en liten valp. Säkert inte ens för en vuxen hund.
Men har sagt åt mig själv att inte måla upp fan på väggen för detta, han är på så många andra väggar redan och spökar.
Så är det första advent!
Sambon går runt och surar över stakar och stjärnor i fönstren, han tycker inte om julen och alla dess bestyr. Jo, maten förstås.. :)
Jag känner bara en stor glädje över att äntligen ha så mycket varmt ljus omkring mig, och väntar väl egentligen bara på den efterlängtade snön.
Jag känner mig fortfarande jagad. Vart jag mig än vänder så finns det någon där som bara ska.
Jag har till och med lagt ner projekt svara i telefon, spelar ingen roll vem som ringer längre, eller vilken telefon de ringer på.
Vill bara att alla ska sluta komma ihåg mig. Har nog aldrig förstått att jag hade så mycket människor runt mig tidigare, antagligen för att jag aldrig besvärats av dem tidigare.
Men nu gör jag det, ledsen allihop om jag inte längre orkar vara den ni vill.
Det ser otroligt obehagligt, kallt och blåsigt ut genom fönstret
Men hundarna ska ut oavsett väder, och det är tajm.
Trevlig första advent till er alla.
Det är första advent och mina händer och fötter värker som om sju svåra år är på ingående.
Igår kväll var det riktigt jobbigt. Trodde att varenda led skulle gå av vid varje rörelse.
Till slut kunde jag inte motstå de små vita tabletterna längre, utan lade mig på sambons uppvärmda plats i soffhörnet med ett par väl intagna Tradolan på väg ner i djupare regioner.
Och där somnade jag likt ett barn i väntan på Tomten.
Mazon har tillfrisknat bra. Han äter fortfarande antibiotika och smärtstillande, men det ser ut att ha gått bra. Vi ska tillbaka till veterinären på tisdag igen för återbesök.
Är väl mest orolig att hans leder har tagit skada.
Han växer ju, och så ont och halt som han var med blödningar och hela tjolahoppsan, det kan aldrig vara bra för en liten valp. Säkert inte ens för en vuxen hund.
Men har sagt åt mig själv att inte måla upp fan på väggen för detta, han är på så många andra väggar redan och spökar.
Så är det första advent!
Sambon går runt och surar över stakar och stjärnor i fönstren, han tycker inte om julen och alla dess bestyr. Jo, maten förstås.. :)
Jag känner bara en stor glädje över att äntligen ha så mycket varmt ljus omkring mig, och väntar väl egentligen bara på den efterlängtade snön.
Jag känner mig fortfarande jagad. Vart jag mig än vänder så finns det någon där som bara ska.
Jag har till och med lagt ner projekt svara i telefon, spelar ingen roll vem som ringer längre, eller vilken telefon de ringer på.
Vill bara att alla ska sluta komma ihåg mig. Har nog aldrig förstått att jag hade så mycket människor runt mig tidigare, antagligen för att jag aldrig besvärats av dem tidigare.
Men nu gör jag det, ledsen allihop om jag inte längre orkar vara den ni vill.
Det ser otroligt obehagligt, kallt och blåsigt ut genom fönstret
Men hundarna ska ut oavsett väder, och det är tajm.
Trevlig första advent till er alla.
lördag 24 november 2007
Inget vill oss väl
Så var det dags igen.
Visst har man det i bakhuvudet hela tiden som djurägare, ens djur kan bli sjukt. Men måste det drabba samma stackars lilla krake gång på gång?
I torsdags var sambon ledig och vi tog därför en heldag i Karlstad.
Jag var på både sjukgymnastik och arbetsterapi på förmiddagen, och eftermiddagen roade vi oss med att tömma kyl och frys hemma hos svärföräldrarna.
Det var också denna eftermiddag hos dem som vi ringde veterinären, då Mazon hade visat starka tecken på att ha väldigt ont i mun och käke. Det blödde också ymnigt i hela tandköttet.
Trodde väl att vår "äta-allt-bebis" kanske hade fått någon infektion, kanske av någon pinne eller annat, så bäst att åka in. Vi var ju dessutom redan i Karlstad.
Klockan 18.00 stod vi så och pratade med veterinären. Hon trodde direkt att han fått i sig råttgift, då just blödande tandkött är ett av alla tecken som just råttgift kan åkomma.
Lungorna lät inte bra när hon lyssnade, och det blev röntgenplåtar på thorax och mage.
Visade sig vara blödningar i lungorna och de var ihopsnörpta, men blododlingarna var ok. Feber hade han dock, och det blev sprutor med antibiotika, vitaminer och - för säkerhets skull - medel emot råttgift.
Hem fick vi åka, men skulle komma tillbaka kl. 8.00 nästföljande morgon.
På natten blir dock Mazon sämre.
Han skriker vid minsta rörelse, eller när vi tar i honom. Dock somnar han på sin sovplats och vi låter honom vara, men under uppsikt.
Tidigt på morgonen vaknar jag med ett ryck när jag hör att han inte får luft. Skyndar mig ur sängen och försöker lyfta upp honom, men då skriker han hysteriskt och blir liggandes flämtande och gnyende.
Jag väckte sambon och började jobba med påklädning. Det var akut nu.
Får fram journumret och det är bara att komma in.
På vägen in är det tyst i bilen.
Jag låter tårarna falla fritt, och sambon säger inte ett ljud.
Cheyenne har fått följa med, för vi visste ju inte hur länge vi skulle bli borta. Mazon ligger och kurar nära henne, som för att söka tröst.
Väl inne upptäcks det att Mazon nu är halt på alla fyra benen och verkar ha ont precis överallt.
Han kurar och trycker ihop sig, orkar knappt gå alls.
Tre veterinärer undersöker honom och står sedan i lång och tankfull konversation samtidigt som Mazon får lämna nya blodprover och får en droppnål insatt.
Under tiden får vi också veta att gårdagens blodprov hade visat negativt på råttgift, att han alltså inte skulle ha fått i sig något.
Dock var symptomen de att det tydde på råttgift. Detta förbryllade dem förstås än mer, och de verkade inte vilja utesluta något.
Nya röntgenplåtar togs och Mazon skulle få bli kvar under dagen.
Det sista veterinären sa var att det kunde vara en infektion eller ett virus, men de hade inte uteslutit råttgift än, blodproverna till trots.
Hela fredagen satt vi i tystand hemma hos svärföräldrarna, trötta och oroliga.
Klockan 16.00 åkte vi till kliniken igen.
Då var Mazon piggare, men haltade fortfarande lite här och var. Hade fortfarande lite svårt att gapa, men hade kunnat äta i allafall.
Han hade fått smärtstillande under dagen, det var därför han verkade bättre nu.
Vi fick med recept att hämta ut på mer smärtstillande och antibiotika, och så fick vi en burk med oss direkt som var emot råttgift.
De har inte vågat ställa någon slutgiltig diagnos, men då råttgift även orsakar blödningar i lederna som också Mazon fått, så riktar de in behandlingen därefter.
Så igår kväll kom vi då hem. Åter med en sjuk valp, och alldeles trötta. Det har varit två långa dagar, med mycket oro och tråkigheter.
Mazon haltar väldigt, och han kvider när han rör sig och när man lyfter honom. Han kan komma att göra det ett tag.
Inget spring, inga försök till att ta trappstegen själv, bara vila, mediciner och en massa kärlek, så hoppas vi på att han inte ska få några men efter detta.
Vi kan ännu inte förstå hur han fått i sig råttgift, då det inte ligger något löst här.
Och då han inte varit in i någon av de byggnaderna där det ligger, samt att vi har järnkoll på honom sedan han stoppade annat olämpligt i magen som fastnade, så kan vi inte i vår vildaste fantasi förstå hur han lyckats med det.
Men barn klarar ju allt sägs det...
Visst har man det i bakhuvudet hela tiden som djurägare, ens djur kan bli sjukt. Men måste det drabba samma stackars lilla krake gång på gång?
I torsdags var sambon ledig och vi tog därför en heldag i Karlstad.
Jag var på både sjukgymnastik och arbetsterapi på förmiddagen, och eftermiddagen roade vi oss med att tömma kyl och frys hemma hos svärföräldrarna.
Det var också denna eftermiddag hos dem som vi ringde veterinären, då Mazon hade visat starka tecken på att ha väldigt ont i mun och käke. Det blödde också ymnigt i hela tandköttet.
Trodde väl att vår "äta-allt-bebis" kanske hade fått någon infektion, kanske av någon pinne eller annat, så bäst att åka in. Vi var ju dessutom redan i Karlstad.
Klockan 18.00 stod vi så och pratade med veterinären. Hon trodde direkt att han fått i sig råttgift, då just blödande tandkött är ett av alla tecken som just råttgift kan åkomma.
Lungorna lät inte bra när hon lyssnade, och det blev röntgenplåtar på thorax och mage.
Visade sig vara blödningar i lungorna och de var ihopsnörpta, men blododlingarna var ok. Feber hade han dock, och det blev sprutor med antibiotika, vitaminer och - för säkerhets skull - medel emot råttgift.
Hem fick vi åka, men skulle komma tillbaka kl. 8.00 nästföljande morgon.
På natten blir dock Mazon sämre.
Han skriker vid minsta rörelse, eller när vi tar i honom. Dock somnar han på sin sovplats och vi låter honom vara, men under uppsikt.
Tidigt på morgonen vaknar jag med ett ryck när jag hör att han inte får luft. Skyndar mig ur sängen och försöker lyfta upp honom, men då skriker han hysteriskt och blir liggandes flämtande och gnyende.
Jag väckte sambon och började jobba med påklädning. Det var akut nu.
Får fram journumret och det är bara att komma in.
På vägen in är det tyst i bilen.
Jag låter tårarna falla fritt, och sambon säger inte ett ljud.
Cheyenne har fått följa med, för vi visste ju inte hur länge vi skulle bli borta. Mazon ligger och kurar nära henne, som för att söka tröst.
Väl inne upptäcks det att Mazon nu är halt på alla fyra benen och verkar ha ont precis överallt.
Han kurar och trycker ihop sig, orkar knappt gå alls.
Tre veterinärer undersöker honom och står sedan i lång och tankfull konversation samtidigt som Mazon får lämna nya blodprover och får en droppnål insatt.
Under tiden får vi också veta att gårdagens blodprov hade visat negativt på råttgift, att han alltså inte skulle ha fått i sig något.
Dock var symptomen de att det tydde på råttgift. Detta förbryllade dem förstås än mer, och de verkade inte vilja utesluta något.
Nya röntgenplåtar togs och Mazon skulle få bli kvar under dagen.
Det sista veterinären sa var att det kunde vara en infektion eller ett virus, men de hade inte uteslutit råttgift än, blodproverna till trots.
Hela fredagen satt vi i tystand hemma hos svärföräldrarna, trötta och oroliga.
Klockan 16.00 åkte vi till kliniken igen.
Då var Mazon piggare, men haltade fortfarande lite här och var. Hade fortfarande lite svårt att gapa, men hade kunnat äta i allafall.
Han hade fått smärtstillande under dagen, det var därför han verkade bättre nu.
Vi fick med recept att hämta ut på mer smärtstillande och antibiotika, och så fick vi en burk med oss direkt som var emot råttgift.
De har inte vågat ställa någon slutgiltig diagnos, men då råttgift även orsakar blödningar i lederna som också Mazon fått, så riktar de in behandlingen därefter.
Så igår kväll kom vi då hem. Åter med en sjuk valp, och alldeles trötta. Det har varit två långa dagar, med mycket oro och tråkigheter.
Mazon haltar väldigt, och han kvider när han rör sig och när man lyfter honom. Han kan komma att göra det ett tag.
Inget spring, inga försök till att ta trappstegen själv, bara vila, mediciner och en massa kärlek, så hoppas vi på att han inte ska få några men efter detta.
Vi kan ännu inte förstå hur han fått i sig råttgift, då det inte ligger något löst här.
Och då han inte varit in i någon av de byggnaderna där det ligger, samt att vi har järnkoll på honom sedan han stoppade annat olämpligt i magen som fastnade, så kan vi inte i vår vildaste fantasi förstå hur han lyckats med det.
Men barn klarar ju allt sägs det...
onsdag 21 november 2007
Jagad
Som den senaste tiden sett ut rent allmänt, så tror jag mig snarare vara ett rådjur än en människa.
Jag, liksom andra, uppfattar saker och ting på mitt sätt, och jag tolkar saker på mitt eget speciella vis.
Jag har alltid sett mig själv som en insiktsfull människa, flexibel i de flesta situationer och har lätt att förstå mig på folk och dess individer.
Kanske har jag varit för bra på att läsa och tolka saker runt mig, så att det är därför som jag nu sitter i en alldeles för nedsutten fåtölj och inte tar mig upp.
Var gång telefonen ringer hugger det till i bröstet.
"Herregud, kan jag inte bara få vara ifred?"
På det senaste har det varit mycket "allvarliga" samtal.
Samtal som inte bara har rört mig själv och min sjukdom, utan även min mor.
Seg i hjärnan som jag ofta varit, så har jag inte alltid kunnat svara eller ifrågasätta på ett bra sätt, och minnet sviker såpass att jag först sent efter kan komma att reflektera luckor ur samtalen.
Men då är det försent, och jag får försöka rädda situationen genom att själv sitta och ringa runt, något som tar otroligt mycket energi och är påfrestande överhuvudtaget.
För när jag väl själv ringer den gången, så måste jag ju vara skärpt!
De sista samtalen har varit om att myndigheter vill att jag ska avsäga mig hjälpen till min mamma.
Jag hjälper henne med räkningar, ser till att det blir handlat och försöker göra mitt bästa till att vara en vuxen och god dotter.
Dock har jag ibland varit ganska syrlig emot myndigheterna, med mycket goda och flera anledningar.
Detta verkar de nu ha sett sin chans att bli av med, genom att helt enkelt försöka tjata fram att jag helt ska sluta hjälpa mamma.
De vill istället koppla in en främmande person som ska idka God man-skap, något jag redan gör arbetsuppgifterna för(och tusen saker till som en god man inte gör).
Idéen med det hela är att mamma och jag ska få en mer naturlig relation, att sedan både mamma och jag tycker att vår relation funkar bra och vill fortsätta som vi gör - det spelar ingen roll.
Mamma som är sjukpensionär och har det ganska knapert när räkningar, mat och cigaretter är betalt, ska dessutom också betala arvode(!) till denna helt främmande person som ska träda in och sköta hennes ekonomi och inköp till punkt och pricka.
Jag har hittills avlett det hela, och säger att jag vill fortsätta som det är.
Har dock undrat om det finns några klagomål att framföra på det jobb jag gör, men det har inte framkommit något sådant heller.
De vill bara ha in en kollega helt enkelt, som ser till att mamma så småningom hamnar på ett äldreboende(hennes ringa ålder till trots, så har hon dock en dementdiagnos som inte utvecklats än, men de vill trots detta att vi ska söka servicehusboende för henne..), för att sedan låta henne tyna bort ibland otrevlig personal och alla andra stackars människor inom vården.
Detta är precis det jag fruktar, och eftersom min mor nu också har denna diagnos, så vill jag ju förstås också umgås med henne så mycket jag kan innan sjukdomen går in i ett annat skede.
När jag också hjälper henne med det praktiska, gör det att jag får ytterligare chanser att ta vara på den tiden då hon fortfarande är min mamma.
För innan jag gick in som denna stödperson, så såg jag väldigt sällan min mor.
Vi är mycket olika, och jag undvek henne mestadels.
Är rädd för att det ska hända igen, om jag inte har uppgifter att sköta runt henne. Är rädd för att förlora mamma i händerna på människor som ser henne som bara ännu ett arkiveringsprojekt.
Samtidigt som jag försöker vara den där vettiga och bra stödpersonen, så tampas jag med min egen jobbiga tillvaro, där världen bara är svart, svart och åter svart.
Och jag ser ingen ljusning hur snabbt jag än springer, hur mycket jag än tittar.
Jag känner mig som ett jagat vilt, som bara vill resignera, låta mig skjutas och gå vidare till en bättre värld där inga myndigheter råder.
Jag, liksom andra, uppfattar saker och ting på mitt sätt, och jag tolkar saker på mitt eget speciella vis.
Jag har alltid sett mig själv som en insiktsfull människa, flexibel i de flesta situationer och har lätt att förstå mig på folk och dess individer.
Kanske har jag varit för bra på att läsa och tolka saker runt mig, så att det är därför som jag nu sitter i en alldeles för nedsutten fåtölj och inte tar mig upp.
Var gång telefonen ringer hugger det till i bröstet.
"Herregud, kan jag inte bara få vara ifred?"
På det senaste har det varit mycket "allvarliga" samtal.
Samtal som inte bara har rört mig själv och min sjukdom, utan även min mor.
Seg i hjärnan som jag ofta varit, så har jag inte alltid kunnat svara eller ifrågasätta på ett bra sätt, och minnet sviker såpass att jag först sent efter kan komma att reflektera luckor ur samtalen.
Men då är det försent, och jag får försöka rädda situationen genom att själv sitta och ringa runt, något som tar otroligt mycket energi och är påfrestande överhuvudtaget.
För när jag väl själv ringer den gången, så måste jag ju vara skärpt!
De sista samtalen har varit om att myndigheter vill att jag ska avsäga mig hjälpen till min mamma.
Jag hjälper henne med räkningar, ser till att det blir handlat och försöker göra mitt bästa till att vara en vuxen och god dotter.
Dock har jag ibland varit ganska syrlig emot myndigheterna, med mycket goda och flera anledningar.
Detta verkar de nu ha sett sin chans att bli av med, genom att helt enkelt försöka tjata fram att jag helt ska sluta hjälpa mamma.
De vill istället koppla in en främmande person som ska idka God man-skap, något jag redan gör arbetsuppgifterna för(och tusen saker till som en god man inte gör).
Idéen med det hela är att mamma och jag ska få en mer naturlig relation, att sedan både mamma och jag tycker att vår relation funkar bra och vill fortsätta som vi gör - det spelar ingen roll.
Mamma som är sjukpensionär och har det ganska knapert när räkningar, mat och cigaretter är betalt, ska dessutom också betala arvode(!) till denna helt främmande person som ska träda in och sköta hennes ekonomi och inköp till punkt och pricka.
Jag har hittills avlett det hela, och säger att jag vill fortsätta som det är.
Har dock undrat om det finns några klagomål att framföra på det jobb jag gör, men det har inte framkommit något sådant heller.
De vill bara ha in en kollega helt enkelt, som ser till att mamma så småningom hamnar på ett äldreboende(hennes ringa ålder till trots, så har hon dock en dementdiagnos som inte utvecklats än, men de vill trots detta att vi ska söka servicehusboende för henne..), för att sedan låta henne tyna bort ibland otrevlig personal och alla andra stackars människor inom vården.
Detta är precis det jag fruktar, och eftersom min mor nu också har denna diagnos, så vill jag ju förstås också umgås med henne så mycket jag kan innan sjukdomen går in i ett annat skede.
När jag också hjälper henne med det praktiska, gör det att jag får ytterligare chanser att ta vara på den tiden då hon fortfarande är min mamma.
För innan jag gick in som denna stödperson, så såg jag väldigt sällan min mor.
Vi är mycket olika, och jag undvek henne mestadels.
Är rädd för att det ska hända igen, om jag inte har uppgifter att sköta runt henne. Är rädd för att förlora mamma i händerna på människor som ser henne som bara ännu ett arkiveringsprojekt.
Samtidigt som jag försöker vara den där vettiga och bra stödpersonen, så tampas jag med min egen jobbiga tillvaro, där världen bara är svart, svart och åter svart.
Och jag ser ingen ljusning hur snabbt jag än springer, hur mycket jag än tittar.
Jag känner mig som ett jagat vilt, som bara vill resignera, låta mig skjutas och gå vidare till en bättre värld där inga myndigheter råder.
fredag 16 november 2007
Kort och koncist
Raka rör heter det ju.
Man behöver inte uttrycka sig i en oändlighet för att folk ska veta och/eller förstå.
Igår kände jag mig skamsen för att jag inte orkat underhålla er på nästan en vecka, och slog till med en hel novell.
Det tog sin lilla tid, och många feluttryck finns det med som jag inte orkat rätta, men den kom upp och idag blir det en kortis.
Jag är nu på min lägsta-nivå dos på cortisonet, och liksom på förra kuren så börjar det att gå tillbaka till en stelare, ondare variant av ledkrämpor.
Jag som knappt tagit några Tradolan under kuren, äter det nu dagligen igen. Och något virrig blir man ju av det med.
Mitt minne och min raska känsla för det sakliga försvinner liksom bort i lätta dimmor, och jag upplever det svårt att på ett bra sätt uttrycka mig.
Jag känner mig så trött och kroppen skriker. Får ångest av att det inte vill ge med sig.
Det värker och trycker över bröstet, jag har svårt med sömnen, är ofta grinig och jag känner mig väldigt sårbar och utsatt.
Ibland så undrar jag om det inte bara skulle vara skönt att försvinna i någon tragisk bussolycka.
Folk tror att jag bara har ont och är lite stel och svullen.
Jag har haft stundtals ganska så starka smärtor i mina leder i över ett och ett halvt år.
Vad tror ni att det gör med resten av kroppen? Vad tror ni att det gör med hjärnan och ens sätt att tänka?
Jag mår pissdåligt rent ut sagt.
Jag skulle så gärna bara vilja gråta, men det finns inga tårar att gråta ut, det trycker bara mer över bröstet istället.
Ingenting är roligt, allt går åt helvete.
Jag har hela tiden haft som mål att kunna komma tillbaka igen, att börja jobba igen.
Igår kväll chockade jag mig själv när jag sa till sambon att jag inte orkar livet längre.
Sa att det kanske är bra om jag blir sjukskriven än längre och lyckas hitta mig själv igen och blir riktigt frisk.
Jag trodde aldrig att jag ens skulle komma på tanken.
Det har aldrig funnits för mig att jag insett mig så illa däran.
Men det var kanske ett steg i rätt riktning.
För det finns ganska mycket att jobba med i både min hjärna och min kropp just nu.
Jag tror att jag väldigt snart skulle bli sjukskriven igen om jag gick in i arbete eller arbetsträning för tillfället.
Men tyvärr så är det ju inte jag som bestämmer över mig själv när det gäller just de sakerna. Sveriges välfärd handlar nu om pengar och de som har pengar, inte om oss "sjuklingar".
Man behöver inte uttrycka sig i en oändlighet för att folk ska veta och/eller förstå.
Igår kände jag mig skamsen för att jag inte orkat underhålla er på nästan en vecka, och slog till med en hel novell.
Det tog sin lilla tid, och många feluttryck finns det med som jag inte orkat rätta, men den kom upp och idag blir det en kortis.
Jag är nu på min lägsta-nivå dos på cortisonet, och liksom på förra kuren så börjar det att gå tillbaka till en stelare, ondare variant av ledkrämpor.
Jag som knappt tagit några Tradolan under kuren, äter det nu dagligen igen. Och något virrig blir man ju av det med.
Mitt minne och min raska känsla för det sakliga försvinner liksom bort i lätta dimmor, och jag upplever det svårt att på ett bra sätt uttrycka mig.
Jag känner mig så trött och kroppen skriker. Får ångest av att det inte vill ge med sig.
Det värker och trycker över bröstet, jag har svårt med sömnen, är ofta grinig och jag känner mig väldigt sårbar och utsatt.
Ibland så undrar jag om det inte bara skulle vara skönt att försvinna i någon tragisk bussolycka.
Folk tror att jag bara har ont och är lite stel och svullen.
Jag har haft stundtals ganska så starka smärtor i mina leder i över ett och ett halvt år.
Vad tror ni att det gör med resten av kroppen? Vad tror ni att det gör med hjärnan och ens sätt att tänka?
Jag mår pissdåligt rent ut sagt.
Jag skulle så gärna bara vilja gråta, men det finns inga tårar att gråta ut, det trycker bara mer över bröstet istället.
Ingenting är roligt, allt går åt helvete.
Jag har hela tiden haft som mål att kunna komma tillbaka igen, att börja jobba igen.
Igår kväll chockade jag mig själv när jag sa till sambon att jag inte orkar livet längre.
Sa att det kanske är bra om jag blir sjukskriven än längre och lyckas hitta mig själv igen och blir riktigt frisk.
Jag trodde aldrig att jag ens skulle komma på tanken.
Det har aldrig funnits för mig att jag insett mig så illa däran.
Men det var kanske ett steg i rätt riktning.
För det finns ganska mycket att jobba med i både min hjärna och min kropp just nu.
Jag tror att jag väldigt snart skulle bli sjukskriven igen om jag gick in i arbete eller arbetsträning för tillfället.
Men tyvärr så är det ju inte jag som bestämmer över mig själv när det gäller just de sakerna. Sveriges välfärd handlar nu om pengar och de som har pengar, inte om oss "sjuklingar".
torsdag 15 november 2007
Nu var det ett tag sedan...
Nästan en vecka har gått sedan min senaste blogguppsats.
Det är ju så att jag både vill skämmas och må lite allmänt dåligt över detta. Men det finns anledningar till allt, och min är att jag har haft en dålig ledperiod den här veckan.
Fingrarna rör sig illa över tangenterna, och jag stavar otroligt mycket fel.
Som tur är har jag ett rättningsprogram på bloggen, men det känns jobbigt att skriva så otroligt fel hela tiden.
En jäkla tid tar det med.
Var till min nya sjukgymnast i tisdags, och trodde att kroppen skulle gå ur led för varenda rörelse hon ville se mig prova.
Hurtig och glad, men också förstående och sjukgymnastiskt klädsam, verkade hon bra och det hela kändes som det skulle. Jag tror att jag även här kommer att få bra hjälp.
Jag kommer nu att få andra tider i bassängen, men också påökt då jag ska få plaska vatten två gånger i veckan framöver.
Det var väldigt positivt, för jag känner mig mycket mer mjuk och följsam när jag har varit i vattnet.
Träningsvärk har jag också förstås, men det är klar skillnad än om jag inte gjorde det alls.
Jag ser med andra ord fram emot vintern på ett annat sätt pga detta.
Det har hänt lite väl mycket av negativ karaktär på sistone, att vår nya familjemedlem har fått komma i skymundan på alla de vis.
Mycket ofrivilligt(till att börja med) ordnade vi uppehälle för Rufus kullsyster för tio dagar sen.
Vi bor ju numer på en gård som ligger intill den plats där vår egen Rufus föddes, och hans mor och syster, plus en hel drös med katter till vandrar runt omkring som "utekatter".
Tyvärr så verkar de känna sig lite herrelösa, för de är allt som oftast inunder eller nära vår hyresbyggnad, och tigger mat ifrån alla hyresgäster.
De flesta utav dem är mycket skygga, och man ser ibland bara en snabb skymt av dem.
Rufus mor och syster är dock av den sociala typen, och många är de kvällar som jag stått med systern på axeln eller under tröjan så hon fått värma sig, allt medans hundarna har busat runt i trädgården.
Så när bonden började placera ut kattfällor för att skjuta av de okastrerade katterna som bara förökade sig, kände vi ett sting i hjärtat av missmod.
Rufus lilla syster(hon är hälften så stor som han, antagligen pga näringsbrist) som är världens gosigaste katt, skulle hon skjutas nu?
Vi frågade runt till alla vi kunde tänka oss vilja ha en katt.
Var det någon som kunde åta sig den lilla? Vi har ju redan tre, och kände att det fick vara nog nu.
Men ingen nappade, och den var en kall fjärde november som jag sedvanligt lät hundarna härja runt ute på rundeln.
Påpälsad som för snöorkan, hörde jag inte de små jamanden förrän hon hon stod nedanför mig. Raskt klättrade hon upp längs mitt jeansklädda ben och kröp upp i min famn.
Hon var alldeles iskall, och försökte krypa in i min jacka vid halsen. Jag lät henne komma intill mig i värmen, och kände hennes frusna framtassars trampdynor emot min hals.
När hundarna tröttnat och vi skulle gå in, blev hon helt till sig.
Hon försökte hänga kvar i min jacka, och kasta sig in med oss genom porten flera gånger.
När väl dörren gått igen hörde jag de förtvivlade skriken utanför, och mitt hjärta blödde i strid ström.
Väl uppe i lägenheten gick jag med tårar i ögonen in till sambon. Skulle vi ge det ett försök, eller skulle vi försöka sluta oss inför det?
För vi hade diskuterat det lite innan, men tyckte också att det räckte nu.
Orosmomentet var inte enbart om Rufus syster skulle gå ihop med de andra djuren, utan också om hon gick att få rumsren. Hon hade trots allt endast varit utomhus sedan födseln.
Jag ringde till familjen och frågade om det skulle gå för sig att vi tog hem kattflickan på prov, förklarade att vi tyckte att det vore väldigt tråkigt om hon som är så go skulle gå hädan.
Bonden blev hjärtans glad över min förfrågan, han hade själv känt sig illa till mods över att behöva ta bort den lilla.
Men som han också sa, vi kan inte ha så mycket katter springandes som ingen bryr sig om, det är synd om dem.
Så vi sa att vi provar. Och går det inte, så får vi försöka lösa det på något annat sätt.
När jag sedan skulle gå ut och hämta henne, var hon borta och det var först morgonen efter som hon, i grannens famn, knackade på vår dörr.
"Jag hörde att ni skulle ta henne. Jag är så glad att ni gör det!", var grannens ord, och lilltjejen fick flytta in i vårt varmaste rum - badrummet.
Vi hade gjort i ordning med en bädd, kattlåda och mat- och vattenskålar.
Hon nästan kastade sig ner i bädden, och rullade förtjust! Man såg en stor njutning i hennes gröna ögon.
Jag fyllde upp matskålen, och stängde igen dörren så hon fick lite lugn och ro.
Hon var där inne i över ett dygn, och vägrade komma ut. Trodde väl att det skulle bära ut i kylan som gällde om hon flyttade på sig.
Hon åt som en häst, och kattlådan var det enda ställe hon gjorde sina behov på. Och var gång man gick in för att hålla henne lite sällskap, så kom hon kurrandes upp i våra famnar.
Mötet med de andra djuren var smärtfritt, och lådan använder hon varje gång.
Vi döpte henne ganska direkt till Lucy, och ganska direkt blev hon itvingad en stor tablett maskmedel.
Den uppkräkta, fullt levande, 40 cm långa, 1,5 cm breda bandmasken gjorde en inte alls bejublad entré bredvid soffan, till en mindre förtjust matte och två störtförtjusta lekfulla hundar... :/
Men nu är hon avmaskad, och hon verkar ha funnit sig alldeles utmärkt.
Och som sambon sa när han blickade ned på hennes nöjt ihoprullade lilla kattkropp i soffan häromdagen:
"Det var allt tur att du fick komma och bo hos oss Lucy".
Det är ju så att jag både vill skämmas och må lite allmänt dåligt över detta. Men det finns anledningar till allt, och min är att jag har haft en dålig ledperiod den här veckan.
Fingrarna rör sig illa över tangenterna, och jag stavar otroligt mycket fel.
Som tur är har jag ett rättningsprogram på bloggen, men det känns jobbigt att skriva så otroligt fel hela tiden.
En jäkla tid tar det med.
Var till min nya sjukgymnast i tisdags, och trodde att kroppen skulle gå ur led för varenda rörelse hon ville se mig prova.
Hurtig och glad, men också förstående och sjukgymnastiskt klädsam, verkade hon bra och det hela kändes som det skulle. Jag tror att jag även här kommer att få bra hjälp.
Jag kommer nu att få andra tider i bassängen, men också påökt då jag ska få plaska vatten två gånger i veckan framöver.
Det var väldigt positivt, för jag känner mig mycket mer mjuk och följsam när jag har varit i vattnet.
Träningsvärk har jag också förstås, men det är klar skillnad än om jag inte gjorde det alls.
Jag ser med andra ord fram emot vintern på ett annat sätt pga detta.
Det har hänt lite väl mycket av negativ karaktär på sistone, att vår nya familjemedlem har fått komma i skymundan på alla de vis.
Mycket ofrivilligt(till att börja med) ordnade vi uppehälle för Rufus kullsyster för tio dagar sen.
Vi bor ju numer på en gård som ligger intill den plats där vår egen Rufus föddes, och hans mor och syster, plus en hel drös med katter till vandrar runt omkring som "utekatter".
Tyvärr så verkar de känna sig lite herrelösa, för de är allt som oftast inunder eller nära vår hyresbyggnad, och tigger mat ifrån alla hyresgäster.
De flesta utav dem är mycket skygga, och man ser ibland bara en snabb skymt av dem.
Rufus mor och syster är dock av den sociala typen, och många är de kvällar som jag stått med systern på axeln eller under tröjan så hon fått värma sig, allt medans hundarna har busat runt i trädgården.
Så när bonden började placera ut kattfällor för att skjuta av de okastrerade katterna som bara förökade sig, kände vi ett sting i hjärtat av missmod.
Rufus lilla syster(hon är hälften så stor som han, antagligen pga näringsbrist) som är världens gosigaste katt, skulle hon skjutas nu?
Vi frågade runt till alla vi kunde tänka oss vilja ha en katt.
Var det någon som kunde åta sig den lilla? Vi har ju redan tre, och kände att det fick vara nog nu.
Men ingen nappade, och den var en kall fjärde november som jag sedvanligt lät hundarna härja runt ute på rundeln.
Påpälsad som för snöorkan, hörde jag inte de små jamanden förrän hon hon stod nedanför mig. Raskt klättrade hon upp längs mitt jeansklädda ben och kröp upp i min famn.
Hon var alldeles iskall, och försökte krypa in i min jacka vid halsen. Jag lät henne komma intill mig i värmen, och kände hennes frusna framtassars trampdynor emot min hals.
När hundarna tröttnat och vi skulle gå in, blev hon helt till sig.
Hon försökte hänga kvar i min jacka, och kasta sig in med oss genom porten flera gånger.
När väl dörren gått igen hörde jag de förtvivlade skriken utanför, och mitt hjärta blödde i strid ström.
Väl uppe i lägenheten gick jag med tårar i ögonen in till sambon. Skulle vi ge det ett försök, eller skulle vi försöka sluta oss inför det?
För vi hade diskuterat det lite innan, men tyckte också att det räckte nu.
Orosmomentet var inte enbart om Rufus syster skulle gå ihop med de andra djuren, utan också om hon gick att få rumsren. Hon hade trots allt endast varit utomhus sedan födseln.
Jag ringde till familjen och frågade om det skulle gå för sig att vi tog hem kattflickan på prov, förklarade att vi tyckte att det vore väldigt tråkigt om hon som är så go skulle gå hädan.
Bonden blev hjärtans glad över min förfrågan, han hade själv känt sig illa till mods över att behöva ta bort den lilla.
Men som han också sa, vi kan inte ha så mycket katter springandes som ingen bryr sig om, det är synd om dem.
Så vi sa att vi provar. Och går det inte, så får vi försöka lösa det på något annat sätt.
När jag sedan skulle gå ut och hämta henne, var hon borta och det var först morgonen efter som hon, i grannens famn, knackade på vår dörr.
"Jag hörde att ni skulle ta henne. Jag är så glad att ni gör det!", var grannens ord, och lilltjejen fick flytta in i vårt varmaste rum - badrummet.
Vi hade gjort i ordning med en bädd, kattlåda och mat- och vattenskålar.
Hon nästan kastade sig ner i bädden, och rullade förtjust! Man såg en stor njutning i hennes gröna ögon.
Jag fyllde upp matskålen, och stängde igen dörren så hon fick lite lugn och ro.
Hon var där inne i över ett dygn, och vägrade komma ut. Trodde väl att det skulle bära ut i kylan som gällde om hon flyttade på sig.
Hon åt som en häst, och kattlådan var det enda ställe hon gjorde sina behov på. Och var gång man gick in för att hålla henne lite sällskap, så kom hon kurrandes upp i våra famnar.
Mötet med de andra djuren var smärtfritt, och lådan använder hon varje gång.
Vi döpte henne ganska direkt till Lucy, och ganska direkt blev hon itvingad en stor tablett maskmedel.
Den uppkräkta, fullt levande, 40 cm långa, 1,5 cm breda bandmasken gjorde en inte alls bejublad entré bredvid soffan, till en mindre förtjust matte och två störtförtjusta lekfulla hundar... :/
Men nu är hon avmaskad, och hon verkar ha funnit sig alldeles utmärkt.
Och som sambon sa när han blickade ned på hennes nöjt ihoprullade lilla kattkropp i soffan häromdagen:
"Det var allt tur att du fick komma och bo hos oss Lucy".
fredag 9 november 2007
Kylrummet
Ett av vår lägenhets rum har länge gäckat oss med sin totala kyla.
Elementet är rödhett, men värmen verkar inte ta sig någonstans i rummet.
Någon gång har jag ställt upp dörren för att se om det blir bättre om luften i rummet får cirkulera med resten av lägenheten, men det gör bara skillnaden att lilla hallen utanför och dess golv förvandlas till en iskall zon.
Så stod jag och tittade längs med det stora fönstret häromdagen för att se om det var något som inte stämde. Det drar nämligen en del ifrån fönstret i datarummet, så jag undrade om det var något sådant.
Då ser jag hur ett av de övre fönstren(de är ganska stora och är avdelade i fyra öppningsbara sektioner) inte var ordentligt stängt. Det var en rejäl glipa som stod och släppte in massor med minusgrader.
Väl ordentligt igenstängt så hoppades vi på att få uppleva en bättre värmefördelning i rummet.
Men det gick två dygn, och rummet var nästan kallare än någonsin när jag med svärmor i släptåg knatade in i det igår kväll.
Hon märkte av något som vi inte gjort.
Ventilerna i taket fyra meter upp stod och blåste in kalluft tillräckligt för att bilda is efter väggarna. Inte undra på att det är kallt!
Under kvällens gång prövade vi oss sedan fram för att se om de gick att vrida av på något sätt, eller i allafall dämpa inblåset.
Tyvärr gick vi bet, så idag ska jag höra med hyresvärden om han kan hjälpa oss med saken.
Till saken hör att rummet är mitt så kallade läsrum.
Jag har en egen fåtölj och läslampa, och resten av rummet ska påminna om ett litet amatörbibliotek med några kreativa skapelser på väggarna.
Men jag som är så frusen klarar inte av att vara i rummet några längre stunder, utan det har fått stå med dörren stängd och blivit alltmer känt som kylrummet.
Vi har gnällt ett tag över att vi inte har något skafferi, men egentligen har vi haft världens största kombinerade kyl och skafferi sedan vi flyttade in!
Tänk så det kan vara ibland. :)
Elementet är rödhett, men värmen verkar inte ta sig någonstans i rummet.
Någon gång har jag ställt upp dörren för att se om det blir bättre om luften i rummet får cirkulera med resten av lägenheten, men det gör bara skillnaden att lilla hallen utanför och dess golv förvandlas till en iskall zon.
Så stod jag och tittade längs med det stora fönstret häromdagen för att se om det var något som inte stämde. Det drar nämligen en del ifrån fönstret i datarummet, så jag undrade om det var något sådant.
Då ser jag hur ett av de övre fönstren(de är ganska stora och är avdelade i fyra öppningsbara sektioner) inte var ordentligt stängt. Det var en rejäl glipa som stod och släppte in massor med minusgrader.
Väl ordentligt igenstängt så hoppades vi på att få uppleva en bättre värmefördelning i rummet.
Men det gick två dygn, och rummet var nästan kallare än någonsin när jag med svärmor i släptåg knatade in i det igår kväll.
Hon märkte av något som vi inte gjort.
Ventilerna i taket fyra meter upp stod och blåste in kalluft tillräckligt för att bilda is efter väggarna. Inte undra på att det är kallt!
Under kvällens gång prövade vi oss sedan fram för att se om de gick att vrida av på något sätt, eller i allafall dämpa inblåset.
Tyvärr gick vi bet, så idag ska jag höra med hyresvärden om han kan hjälpa oss med saken.
Till saken hör att rummet är mitt så kallade läsrum.
Jag har en egen fåtölj och läslampa, och resten av rummet ska påminna om ett litet amatörbibliotek med några kreativa skapelser på väggarna.
Men jag som är så frusen klarar inte av att vara i rummet några längre stunder, utan det har fått stå med dörren stängd och blivit alltmer känt som kylrummet.
Vi har gnällt ett tag över att vi inte har något skafferi, men egentligen har vi haft världens största kombinerade kyl och skafferi sedan vi flyttade in!
Tänk så det kan vara ibland. :)
torsdag 8 november 2007
Det frostar upp sig
Kände redan igår kväll att det skulle bli en riktigt kall frostnatt.
Och det slog inte fel. Efter att ha morgonkissat hundarna, gick jag upp i lägenheten och gav sambon en extra spark i baken.
Han har en förmåga att alltid åka i sista minuten, och sedan tokköra till jobbet i Karlskoga.
Denna morgon var det halt.
Hyresvärden och jag "hejade" på varandra i våra respektive portar, innan vi båda - samtidigt - nästan åkte omkull på våra respektive trappor.
"Jag ska gå och ta fram saltet för framtida bruk i bygden", pustade 71-årige hyresvärden när han rätat på sig.
"Jag ska gå in", kontrade jag.
Väl inne skyndade jag på sambon. Bättre att han kommer iväg i tid och kan ta det lugnt.
Varför utmana ödet om det inte behövs?
Dessutom var det inte bara att sätta sig i bilen och åka, varenda bilruta utanför huset såg ut som gnistrande isflak.
När jag såg att han åkte iväg genom allén tog jag med hundarna och hämtade tidningen.
Kyrkovaktmästaren Göran vinkade glatt med rejäla vantar genom trädgårdstraktorn, samtidigt som Cheyenne buttert iakttog det hela.
Göran och Cheyenne har nämligen en bull-pakt.
Varje gång vi är och hämtar tidningen brukar Göran ha sitt morgonkaffe inne i verkstaden. Dörren står lite på glänt, eftersom till morgonkaffet ska det också vara en morgoncigg. Och förstås - några kanelbullar.
Var morgon jag vänder ner huvudet i brevlådan för att med stor möda fiska upp morgontidningen, brukar Cheyenne snabbt smita in till Göran för att erhålla en bit bulle.
I normala fall får hon väldigt sällan något utöver maten, eftersom hon har en extremt känslig mage.
Göran vet om detta, men har ändå inte kunnat låta bli att stoppa till henne en bit då och då i smyg. Detta har han också ärligt talat om.
Eftersom Cheyennes mage inte har protesterat över dessa bullbitar, så har jag inte brytt mig.
Är snarare glad över att vår lilla dam har vågat ta steget att själv gå in till Göran i hans verkstad och hälsa på. Ni som känner henne, vet att hon inte är jättesocial direkt.
Men idag blev hon alltså snuvad på socker, för vi var en kvart tidiga och Göran satt kvar i sin traktor på kyrkogården.
Med lågt huvud och besviken min, var det en mindre nöjd Cheyenne som motvilligt följde med hem och in i värmen.
Flera gånger stannade hon och vände sig om för att kolla om inte Göran var på ingång. Men icke.
Antar att jag får vara bättre med att passa tiden imorgon, och Göran får säkert ge henne minst två bitar för att kompensera dagens missade.
Nu undrar ni kanske varför inte Mazon går in till Göran och får bulle?
Mazon kallas för sladden när vi är ute och går.
Han går så nära mig bak i hasorna, att jag inte ens ser honom om jag slänger ett getöga över axeln.
Så om jag går in till Göran och hälsar på morgonen, då får Mazon både bulle och klapp och kram. Men om jag väljer att bara ropa hej och vandra hemåt, då gör Mazon det med.
Väl hemma på gården är det dock en annan femma, då är det jag som får gå och leta efter Mazon!
Han är mycket glad i alla gräsmattor runt om husen, och springer helst fram till, och efter alla som är ute och rör sig.
Speciellt glad är han i hyresvärden, och det är ömsesidigt. De brukar ha flera små pratstunder varje dag. :)
Nu hägrar kaffedoften i köket, så jag vet vad jag ska göra härnäst.
Sätta mig vid köksfönstren och blicka ut på den vackra morgonutsikten.
Och tänka på något bra!
Och det slog inte fel. Efter att ha morgonkissat hundarna, gick jag upp i lägenheten och gav sambon en extra spark i baken.
Han har en förmåga att alltid åka i sista minuten, och sedan tokköra till jobbet i Karlskoga.
Denna morgon var det halt.
Hyresvärden och jag "hejade" på varandra i våra respektive portar, innan vi båda - samtidigt - nästan åkte omkull på våra respektive trappor.
"Jag ska gå och ta fram saltet för framtida bruk i bygden", pustade 71-årige hyresvärden när han rätat på sig.
"Jag ska gå in", kontrade jag.
Väl inne skyndade jag på sambon. Bättre att han kommer iväg i tid och kan ta det lugnt.
Varför utmana ödet om det inte behövs?
Dessutom var det inte bara att sätta sig i bilen och åka, varenda bilruta utanför huset såg ut som gnistrande isflak.
När jag såg att han åkte iväg genom allén tog jag med hundarna och hämtade tidningen.
Kyrkovaktmästaren Göran vinkade glatt med rejäla vantar genom trädgårdstraktorn, samtidigt som Cheyenne buttert iakttog det hela.
Göran och Cheyenne har nämligen en bull-pakt.
Varje gång vi är och hämtar tidningen brukar Göran ha sitt morgonkaffe inne i verkstaden. Dörren står lite på glänt, eftersom till morgonkaffet ska det också vara en morgoncigg. Och förstås - några kanelbullar.
Var morgon jag vänder ner huvudet i brevlådan för att med stor möda fiska upp morgontidningen, brukar Cheyenne snabbt smita in till Göran för att erhålla en bit bulle.
I normala fall får hon väldigt sällan något utöver maten, eftersom hon har en extremt känslig mage.
Göran vet om detta, men har ändå inte kunnat låta bli att stoppa till henne en bit då och då i smyg. Detta har han också ärligt talat om.
Eftersom Cheyennes mage inte har protesterat över dessa bullbitar, så har jag inte brytt mig.
Är snarare glad över att vår lilla dam har vågat ta steget att själv gå in till Göran i hans verkstad och hälsa på. Ni som känner henne, vet att hon inte är jättesocial direkt.
Men idag blev hon alltså snuvad på socker, för vi var en kvart tidiga och Göran satt kvar i sin traktor på kyrkogården.
Med lågt huvud och besviken min, var det en mindre nöjd Cheyenne som motvilligt följde med hem och in i värmen.
Flera gånger stannade hon och vände sig om för att kolla om inte Göran var på ingång. Men icke.
Antar att jag får vara bättre med att passa tiden imorgon, och Göran får säkert ge henne minst två bitar för att kompensera dagens missade.
Nu undrar ni kanske varför inte Mazon går in till Göran och får bulle?
Mazon kallas för sladden när vi är ute och går.
Han går så nära mig bak i hasorna, att jag inte ens ser honom om jag slänger ett getöga över axeln.
Så om jag går in till Göran och hälsar på morgonen, då får Mazon både bulle och klapp och kram. Men om jag väljer att bara ropa hej och vandra hemåt, då gör Mazon det med.
Väl hemma på gården är det dock en annan femma, då är det jag som får gå och leta efter Mazon!
Han är mycket glad i alla gräsmattor runt om husen, och springer helst fram till, och efter alla som är ute och rör sig.
Speciellt glad är han i hyresvärden, och det är ömsesidigt. De brukar ha flera små pratstunder varje dag. :)
Nu hägrar kaffedoften i köket, så jag vet vad jag ska göra härnäst.
Sätta mig vid köksfönstren och blicka ut på den vackra morgonutsikten.
Och tänka på något bra!
onsdag 7 november 2007
Bedrifter
Igår var dagen som tog priset på alla de sätt.
Måndagen var inte heller bra, men igår hade jag kunnat slå ihjäl folk.
Väl inne i omklädningsrummet på bassängsträningen säger en ledare att "du ska inte vara här".
Neheej...?
Det visade sig att i samband med att jag blivit remitterad till sjukgymnasterna på sjukhuset, så hade min bassängträning via sjukgymnasterna på vårdcentralen tagits bort.
Vad bra att man blir informerad.
Nu var resan in till Karlstad bara onödig, och det var bara att rikta in sig på hemfärd igen.
Väl hemma påbörjades samtalen emellan det otroligt oseriösa bolaget i Hässleholm.
Folk undrar om vi inte läste villkoren innan vi tecknade Mazons försäkring.
Jo, vi ögnade igenom det och trodde väl att de 20 karensdagarna var det som ställde till det nu när de inte vill hjälpa till med veterinärkostnaderna.
Dock står det att 20 dagars karens endast gäller vid sjukdom, inte om det sker en olyckshändelse. Vid olycksfall gäller försäkringen.
Så kan man ju tolka saken olika, ja visst.
Men inte kallar varken jag eller djursjukhuset det för sjukdom när en valp får i sig något olämpligt.
Någon har tyckt att vi åkte in i onödan.
Valpen har 39.9 graders feber, kan inte bajsa på över ett dygn och kräks blod. Ska jag då INTE åka till veterinären??
Nej, det hade nog varit bättre att ge honom ett par Alvedon och bäddat ner honom i sängen, det borde jag ju ha gjort förstås.
Samtalet som ägde rum igår förmiddag emellan mig och en skadereglerare på Sveland var väl egentligen det värsta jag varit med om på länge.
Jag ifrågasatte deras beslut på flera sätt, och slog tillbaka med de saker som jag visste mig ha kött på benen för när hon drog upp något nytt.
Men när hon satt och tydligt uttryckte något som till och med står med raka motsatsen i deras villkor, då blev jag förbannad.
Att de som försäkringsbolag inte säger sig veta hur och vad och när, ok då, då får vi väl visa hur och vad och när.
Men att sitta och tala om för mig på släpig småländska med tuggummi i munnen att försäkringen inte gäller det datum som står i pappren, utan det datum när de har fått sina pengar, det var som att osäkra en bomb i min hjärna.
"Men du borde ju se att försäkringen är betald och det i god tid, för vi hade till den 8/11 på oss?"
"Jaa men alltså, hur skulle det se ut om vi satte ut försäkring innan det datum vi fått betalt?"*smask, smask*
"Men det står i era villkor att det är datumet på pappret som gäller som försäkringsperiodens start."
"Men det förstår du väl att vi inte kan lova något sånt?"*smask, smask*
För att sedan ändra till att det inte var pga att Mazon var oförsäkrad som de inte ville betala, nu var det att de trodde att han varit sjuk långt innan.
"Vi måste se valpbesiktning för att ställa oss till om vi kan godkänna något sånt här, förstår du väl."*smask, smask*
Till att kontra med att det var de 20 dagars karensen som var det korrekta i fallet.
Han hade ju varit SJUK, och då gällde inte försäkringen.
"Ja, men han hade inte varit sjuk om det inte att hade varit för en OLYCKSHÄNDELSE."
"Hur ska vi kunna veta att det var en olyckshändelse?"*smask, smask*
Nej det är klart.
Vi lägger ju fram allt som går att tugga på, så får han välja själv vad han vill ha. Vi brukar till och med lägga en extra strumpa i maten, så att han verkligen får i sig något rejält.
Jag frågade hur vi skulle göra med de räkningar vi fått som egentligen skulle ha betalats av dem.
"Skulden är ju din, den får du betala själv."*smask, smask*
När jag sa att detta kommer vi att överklaga, så säger människan att det går ju bra att göra, men räkna inte med att få några pengar.
Jag avslutade med att fråga om det här samtalet spelades in.
"Nej, sånt gör inte vi."
"Det var jävligt synd det!"
Sedan lade jag på, hoppas det klickade hårt i hennes dumma öron.
Tyvärr glömde jag i stridens hetta att fråga vad hon hette, för det här samtalet hade jag velat ta upp med någon högt stående person inom bolaget.
Men som sagt, tyvärr. Det är lätt att vara efterklok.
Jag var så upprörd efter mitt samtal att jag ringde sambon på hans arbete och svor högt över detta.
Efteråt ringde jag även ett annat stort försäkringsbolag för att bara fråga vad de tyckte om situationen.
Gissa om jag blev paff när kvinnan i luren frågar om det är Sveland vi har att göra med...
Hon hänvisade oss också till en reklamationsnämnd, och gav mig flera bra tips på vägen i detta. Eloge för vettiga människor.
Kan också berätta att vi har pratat med djursjukhuset, och att de står helt bakom oss i detta. Det känns väldigt bra!
När sambon kom hem ringde även han till Sveland för att fråga vad som hände egentligen. Han är mycket lugnare än mig, och väldigt duktig på att argumentera.
Snopna blev vi båda när han fick prata med en tjej i kundtjänst som glatt och trevligt talade om att de bara ville ha in alla papper för en bedömning.
Hon sa varken bu eller bä, utan ville bara ha in kopior på det vi hade.
Sambon frågade om hon kunde se vem jag pratat med under förmiddagen, vi ville väldigt gärna ha tag i den människans namn.
Dock hade inget noterats.
Tur för henne.
Måndagen var inte heller bra, men igår hade jag kunnat slå ihjäl folk.
Väl inne i omklädningsrummet på bassängsträningen säger en ledare att "du ska inte vara här".
Neheej...?
Det visade sig att i samband med att jag blivit remitterad till sjukgymnasterna på sjukhuset, så hade min bassängträning via sjukgymnasterna på vårdcentralen tagits bort.
Vad bra att man blir informerad.
Nu var resan in till Karlstad bara onödig, och det var bara att rikta in sig på hemfärd igen.
Väl hemma påbörjades samtalen emellan det otroligt oseriösa bolaget i Hässleholm.
Folk undrar om vi inte läste villkoren innan vi tecknade Mazons försäkring.
Jo, vi ögnade igenom det och trodde väl att de 20 karensdagarna var det som ställde till det nu när de inte vill hjälpa till med veterinärkostnaderna.
Dock står det att 20 dagars karens endast gäller vid sjukdom, inte om det sker en olyckshändelse. Vid olycksfall gäller försäkringen.
Så kan man ju tolka saken olika, ja visst.
Men inte kallar varken jag eller djursjukhuset det för sjukdom när en valp får i sig något olämpligt.
Någon har tyckt att vi åkte in i onödan.
Valpen har 39.9 graders feber, kan inte bajsa på över ett dygn och kräks blod. Ska jag då INTE åka till veterinären??
Nej, det hade nog varit bättre att ge honom ett par Alvedon och bäddat ner honom i sängen, det borde jag ju ha gjort förstås.
Samtalet som ägde rum igår förmiddag emellan mig och en skadereglerare på Sveland var väl egentligen det värsta jag varit med om på länge.
Jag ifrågasatte deras beslut på flera sätt, och slog tillbaka med de saker som jag visste mig ha kött på benen för när hon drog upp något nytt.
Men när hon satt och tydligt uttryckte något som till och med står med raka motsatsen i deras villkor, då blev jag förbannad.
Att de som försäkringsbolag inte säger sig veta hur och vad och när, ok då, då får vi väl visa hur och vad och när.
Men att sitta och tala om för mig på släpig småländska med tuggummi i munnen att försäkringen inte gäller det datum som står i pappren, utan det datum när de har fått sina pengar, det var som att osäkra en bomb i min hjärna.
"Men du borde ju se att försäkringen är betald och det i god tid, för vi hade till den 8/11 på oss?"
"Jaa men alltså, hur skulle det se ut om vi satte ut försäkring innan det datum vi fått betalt?"*smask, smask*
"Men det står i era villkor att det är datumet på pappret som gäller som försäkringsperiodens start."
"Men det förstår du väl att vi inte kan lova något sånt?"*smask, smask*
För att sedan ändra till att det inte var pga att Mazon var oförsäkrad som de inte ville betala, nu var det att de trodde att han varit sjuk långt innan.
"Vi måste se valpbesiktning för att ställa oss till om vi kan godkänna något sånt här, förstår du väl."*smask, smask*
Till att kontra med att det var de 20 dagars karensen som var det korrekta i fallet.
Han hade ju varit SJUK, och då gällde inte försäkringen.
"Ja, men han hade inte varit sjuk om det inte att hade varit för en OLYCKSHÄNDELSE."
"Hur ska vi kunna veta att det var en olyckshändelse?"*smask, smask*
Nej det är klart.
Vi lägger ju fram allt som går att tugga på, så får han välja själv vad han vill ha. Vi brukar till och med lägga en extra strumpa i maten, så att han verkligen får i sig något rejält.
Jag frågade hur vi skulle göra med de räkningar vi fått som egentligen skulle ha betalats av dem.
"Skulden är ju din, den får du betala själv."*smask, smask*
När jag sa att detta kommer vi att överklaga, så säger människan att det går ju bra att göra, men räkna inte med att få några pengar.
Jag avslutade med att fråga om det här samtalet spelades in.
"Nej, sånt gör inte vi."
"Det var jävligt synd det!"
Sedan lade jag på, hoppas det klickade hårt i hennes dumma öron.
Tyvärr glömde jag i stridens hetta att fråga vad hon hette, för det här samtalet hade jag velat ta upp med någon högt stående person inom bolaget.
Men som sagt, tyvärr. Det är lätt att vara efterklok.
Jag var så upprörd efter mitt samtal att jag ringde sambon på hans arbete och svor högt över detta.
Efteråt ringde jag även ett annat stort försäkringsbolag för att bara fråga vad de tyckte om situationen.
Gissa om jag blev paff när kvinnan i luren frågar om det är Sveland vi har att göra med...
Hon hänvisade oss också till en reklamationsnämnd, och gav mig flera bra tips på vägen i detta. Eloge för vettiga människor.
Kan också berätta att vi har pratat med djursjukhuset, och att de står helt bakom oss i detta. Det känns väldigt bra!
När sambon kom hem ringde även han till Sveland för att fråga vad som hände egentligen. Han är mycket lugnare än mig, och väldigt duktig på att argumentera.
Snopna blev vi båda när han fick prata med en tjej i kundtjänst som glatt och trevligt talade om att de bara ville ha in alla papper för en bedömning.
Hon sa varken bu eller bä, utan ville bara ha in kopior på det vi hade.
Sambon frågade om hon kunde se vem jag pratat med under förmiddagen, vi ville väldigt gärna ha tag i den människans namn.
Dock hade inget noterats.
Tur för henne.
tisdag 6 november 2007
Skitförsäkring
Varför har man ens en försäkring på sitt djur om inte den täcker någonting?
Ja, det kan man ju definitivt undra!
Vi tecknade en valpförsäkring på Mazon när vi köpte honom, på ett bolag som jag faktiskt har haft problem med tidigare. Då i samband med en hästförsäkring.
Dock fick vi nu veta innan, att de har ändrat sig helt och var jättebra med smådjur, och en ettårig valpförsäkring hos dem var lite billigare än allt annat på marknaden.
Ack så fel vi valde!
För nu vägrar nämligen SVELAND FÖRSÄKRINGAR att betala en krona på Mazons veterinärkostnader!
De kräver nu in valpbesiktning, samt våra papper ifrån veterinären, samt en utförlig sjukdomsbeskrivning - ifrån oss.
De vägrade direktreglera, som man alltid gör via djursjukhus och veterinärer annars.
Till och med djursjukhuset anmärkte över detta och tyckte att det var mycket konstigt.
Vi står nu med obetald veterinärvårdsräkning på nästan 3500:-. Och då har vi ändå redan betalat 2000:- kontant.
"Betala inom 7 dagar."
Som om livet inte är jobbigt som det är, så ska vi nu behöva slåss för en klar sak. Det är vad vi själva och alla andra tycker.
Detta är absolut sista gången jag använder Sveland Försäkring, och så fort detta är över, kommer vi att byta.
Ja, det kan man ju definitivt undra!
Vi tecknade en valpförsäkring på Mazon när vi köpte honom, på ett bolag som jag faktiskt har haft problem med tidigare. Då i samband med en hästförsäkring.
Dock fick vi nu veta innan, att de har ändrat sig helt och var jättebra med smådjur, och en ettårig valpförsäkring hos dem var lite billigare än allt annat på marknaden.
Ack så fel vi valde!
För nu vägrar nämligen SVELAND FÖRSÄKRINGAR att betala en krona på Mazons veterinärkostnader!
De kräver nu in valpbesiktning, samt våra papper ifrån veterinären, samt en utförlig sjukdomsbeskrivning - ifrån oss.
De vägrade direktreglera, som man alltid gör via djursjukhus och veterinärer annars.
Till och med djursjukhuset anmärkte över detta och tyckte att det var mycket konstigt.
Vi står nu med obetald veterinärvårdsräkning på nästan 3500:-. Och då har vi ändå redan betalat 2000:- kontant.
"Betala inom 7 dagar."
Som om livet inte är jobbigt som det är, så ska vi nu behöva slåss för en klar sak. Det är vad vi själva och alla andra tycker.
Detta är absolut sista gången jag använder Sveland Försäkring, och så fort detta är över, kommer vi att byta.
måndag 5 november 2007
Någon håller handen över en grå himmel
Så har årets näst vackraste helg gått förbi, och med stormsteg närmar sig den bästa.
Det är kalla nätter som intagit mörkret, och trädens nakna skepnad gör oss påminda om att det inväntar oss mörkare, men också ljusare tider.
Om det kommer någon snö vill säga...
I fredags kväll var jag dock ute på trappen med hundarna och höll på att slå ihjäl mig innan jag kommit ner.
Blickandes ner på stenblocken som monterats upp till trapp vid vårt hus, ser jag att de har täckts med ett tunt lager av blötsnö.
Det var både lite häftigt och lite läskigt.
Ska man vara rädd för att bryta sig nu då?
Jag gjorde en snygg vurpa för bara någon dag sedan i regnet.
För löv ligger det ju överallt och i samband med lite regn, blir de en allmän livsfara.
Det tog en halv evighet innan jag kom upp på fötterna igen, och då hade redan hundarna sett sina chanser till turné.
Så jag fick gå där i blöta kläder och ropa ett bra tag innan de ville uppenbara sig, och jag fick komma in i värmen.
Något mörbultad och stel och dagen därpå, som ju inte gjorde livet lättare.
Jag har därför insett det läskiga med snö, eller kanske mest is. För det är det vi brukar ha mestadels under vintern här uppe.
Jag kommer troligen att få fler lårbensbrott än större delen av Värmlands innesittande pensionärer...
Nu undrar ni väl säkert hur det har gått för vår lille Mazon?
Som tur är, så gick allt bra!
Vi behövde inte åka in något mer under helgen, och magen verkar vara på gång att stabilisera sig igen.
Han äter fortfarande penicillin och specialfoder, och det kommer han att få göra ett tag till.
Nu hoppas vi på en frisk och stark växande hund, speciellt som veterinärkostnaderna var större än vad vi hade väntat oss. Och ja, vi är fullförsäkrade!
Det visade sig bara att valpförsäkringen inte täckte en del av de saker som Mazon fick behandling för.
Skönt att han mår bra igen i allafall!
Även om det kändes i plånboken, så är ju huvudsaken att han är frisk och har det bra. :)
Det är kalla nätter som intagit mörkret, och trädens nakna skepnad gör oss påminda om att det inväntar oss mörkare, men också ljusare tider.
Om det kommer någon snö vill säga...
I fredags kväll var jag dock ute på trappen med hundarna och höll på att slå ihjäl mig innan jag kommit ner.
Blickandes ner på stenblocken som monterats upp till trapp vid vårt hus, ser jag att de har täckts med ett tunt lager av blötsnö.
Det var både lite häftigt och lite läskigt.
Ska man vara rädd för att bryta sig nu då?
Jag gjorde en snygg vurpa för bara någon dag sedan i regnet.
För löv ligger det ju överallt och i samband med lite regn, blir de en allmän livsfara.
Det tog en halv evighet innan jag kom upp på fötterna igen, och då hade redan hundarna sett sina chanser till turné.
Så jag fick gå där i blöta kläder och ropa ett bra tag innan de ville uppenbara sig, och jag fick komma in i värmen.
Något mörbultad och stel och dagen därpå, som ju inte gjorde livet lättare.
Jag har därför insett det läskiga med snö, eller kanske mest is. För det är det vi brukar ha mestadels under vintern här uppe.
Jag kommer troligen att få fler lårbensbrott än större delen av Värmlands innesittande pensionärer...
Nu undrar ni väl säkert hur det har gått för vår lille Mazon?
Som tur är, så gick allt bra!
Vi behövde inte åka in något mer under helgen, och magen verkar vara på gång att stabilisera sig igen.
Han äter fortfarande penicillin och specialfoder, och det kommer han att få göra ett tag till.
Nu hoppas vi på en frisk och stark växande hund, speciellt som veterinärkostnaderna var större än vad vi hade väntat oss. Och ja, vi är fullförsäkrade!
Det visade sig bara att valpförsäkringen inte täckte en del av de saker som Mazon fick behandling för.
Skönt att han mår bra igen i allafall!
Även om det kändes i plånboken, så är ju huvudsaken att han är frisk och har det bra. :)
fredag 2 november 2007
Andra värsta dagen?
Vi fortsätter där vi avslutade...
Det visade sig på Mazons morgonplåtar att det som fanns i magen inte hade flyttat sig något.
På 16 timmar i en liten valpmage är ju inte det någon höjdare.
Det började pratas eventuell operation, men veterinären ville ändå pröva något annars först. Speciellt som Mazon också var lite piggare idag.
Det ville sig att de ville behålla honom på kliniken under dagen.
Han skulle få dropp och paraffinolja intravenöst, och en massa annat, och de skulle ta nya röntgenbilder under dagen.
Halv fem på eftermiddagen skulle jag åter vara där och då hoppades vi på att det hänt något. Annars skulle de ringa och tala om.
Det var så svårt att lämna honom! Jag grinade som ett såll i bilen.
Klockan fyra stod jag och spatserade utanför kliniken, så nervös och orolig som bara en förälder kan vara. Men de hade ju inte ringt, så då måste det ju ha gått bra.
Klockan fem satt jag fortfarande i väntrummet och väntade på att få hämta min valp.
Strax före fem hade det sprungit in en kille med en hund som blödde väldigt, och efter det var det lite kaos på kliniken.
Till slut kommer det ut en djursjukvårdare som hjälpt till med Mazon kvällen innan, och hon talar om att han mår bra och att jag ska få följa med till ett annat väntrum längre in.
Sittandes i säkert en kvart där med, så tittade det snart ut ett ulligt ljushuvud ifrån en dörr.
Kommer han att känna igen mig nu då hann jag tänka, men så fort han såg mig så höll veterinären på att tappa honom!
Han hoppade och studsade och skällde glatt, och väl i min famn började ett pusskalas som höll på ända tills vi kom ut i bilen!
Och då hade vi ändå suttit med veterinären och pratat en bra stund innan vi kom iväg.
Faran för Mazon är dock inte över.
Det ser fortfarande ut att sitta något i tjocktarmen, men det har rört på sig nu åtminstone.
Så med paraffinolja och specialmat till valpar med känsliga magar, ska vi nu försöka låta det komma ut den naturliga vägen i allafall.
Men blir han sämre, eller fortfarande inte kan bajsa, ja då är det All Helgona-helgen för Mazon inne på djursjukhuset...
Igår kväll kom det dock ut något väldigt väldigt löst, men på morgonen idag så har han faktiskt bajsat! :)
Och så var det ju jag som inte skulle bli en sådan där förälder som satt och pratade bebisavföring........
Det visade sig på Mazons morgonplåtar att det som fanns i magen inte hade flyttat sig något.
På 16 timmar i en liten valpmage är ju inte det någon höjdare.
Det började pratas eventuell operation, men veterinären ville ändå pröva något annars först. Speciellt som Mazon också var lite piggare idag.
Det ville sig att de ville behålla honom på kliniken under dagen.
Han skulle få dropp och paraffinolja intravenöst, och en massa annat, och de skulle ta nya röntgenbilder under dagen.
Halv fem på eftermiddagen skulle jag åter vara där och då hoppades vi på att det hänt något. Annars skulle de ringa och tala om.
Det var så svårt att lämna honom! Jag grinade som ett såll i bilen.
Klockan fyra stod jag och spatserade utanför kliniken, så nervös och orolig som bara en förälder kan vara. Men de hade ju inte ringt, så då måste det ju ha gått bra.
Klockan fem satt jag fortfarande i väntrummet och väntade på att få hämta min valp.
Strax före fem hade det sprungit in en kille med en hund som blödde väldigt, och efter det var det lite kaos på kliniken.
Till slut kommer det ut en djursjukvårdare som hjälpt till med Mazon kvällen innan, och hon talar om att han mår bra och att jag ska få följa med till ett annat väntrum längre in.
Sittandes i säkert en kvart där med, så tittade det snart ut ett ulligt ljushuvud ifrån en dörr.
Kommer han att känna igen mig nu då hann jag tänka, men så fort han såg mig så höll veterinären på att tappa honom!
Han hoppade och studsade och skällde glatt, och väl i min famn började ett pusskalas som höll på ända tills vi kom ut i bilen!
Och då hade vi ändå suttit med veterinären och pratat en bra stund innan vi kom iväg.
Faran för Mazon är dock inte över.
Det ser fortfarande ut att sitta något i tjocktarmen, men det har rört på sig nu åtminstone.
Så med paraffinolja och specialmat till valpar med känsliga magar, ska vi nu försöka låta det komma ut den naturliga vägen i allafall.
Men blir han sämre, eller fortfarande inte kan bajsa, ja då är det All Helgona-helgen för Mazon inne på djursjukhuset...
Igår kväll kom det dock ut något väldigt väldigt löst, men på morgonen idag så har han faktiskt bajsat! :)
Och så var det ju jag som inte skulle bli en sådan där förälder som satt och pratade bebisavföring........
torsdag 1 november 2007
Värsta dagen
Igår morse flöt liksom livet i ultrarapid och allt var grönt och soligt.
Under dagen blev verkligheten mer påtaglig och Mazon, vårt nytillskott, bara fortsatte kräkas.
Han försökte bajsa flera gånger, men det gick inte. Kom inte ut något.
Efter lunch tyckte jag att det var dags att ringa veterinären, för då blev Mazon bara sämre och sämre och han var jättevarm.
Vi fick komma in akut.
"Kan du vara här om 20 minuter?"
"Öh...jag bor i Ölme, men jag ska göra mitt bästa".
Sagt och gjort, här var det ingen idé att tänka på onda händer och fötter och eventuell trafikfara, jag var tvungen att ta mig till veterinär och det fort.
På vägen inser jag, att shit, jag har ju inga pengar!
Ilfart ner till Väse som jag ändå passerade och tog ut en del av sambons pengar till hyran som fanns på mitt postgirokonto.
Två femhundringar och två tjugor skulle det erhållas, och jag skyndade ut till bilen igen.
Väl inne hos veterinären gick allt väldigt fort.
Vi fick komma in direkt, och sedan till röntgen. De trodde att han ätit något som inte kunde komma ut.
I magen hittades saker som både valpar ska ha och inte ska ha, men de trodde att han borde kunna få ut det själv med lite hjälp på vägen.
Lille Mazon låg ner i min famn, hans 39.9 graders feber gjorde honom slapp och mig till en svettande hundmatte.
Han fick dropp, B-vitaminer, något som heter Kontrast(ett medel som syns på röntgen, för att se vart i magen det hamnar och hur det förflyttar sig), och recept på penicillin.
Ja, för mitt i allt ihop visade det sig att han hade inflammation i analsäckarna också.
Allt på en gång!
Efter mycket om och men beslutade sig sedan veterinärerna för att jag kunde få ta med Mazon hem.
"Vi vet ju vem du är, och vet att du ser om det händer något. Då ringer du bara, så får du komma in igen"
Annars hade han alltså fått stanna kvar under natten.
Det kändes väl lite jobbigt att höra på ett sätt. Tänk om jag inte skulle märka något, och han bara kollapsade?
Väl i receptionen skulle jag betala de pengarna jag hade med mig, det hade vi gjort upp. Snopet tittar jag ner i plånboken: vart i helvete är den andra femhundringen???
Ganska spak inser jag att det finns fyra sedlar i plånbokens sedelfack, men att där bara finns en femhundring, och tre tjugor!
Men vad fan! Ska jag behöva vänta på att kassörskan i Väse ska slå ut sin kassa ikväll med.
Det gjorde jag också, för det var ju faktiskt fem hundra spänn!
Tyvärr hade hon inte så stort överskott i kassan, och efter viss ordväxling av en inkompetent människa, så var det bara att inse att jag var fattigare. Mycket mer fattig, än vad jag var under dagens begynnelse.
Så fattig att jag var tvungen att skänka bort en femhundring till Posten...
Hon sa att jag måste ha tappat den, men jag lade ju i pengarna i plånboken mitt framför henne, och vart tusan kom den tredje tjugolappen ifrån??
Men hem kom vi. Fattigare och mer nedtryckta än på länge.
Vi var nog en sorglig syn där i bilen.
En sjuk vovve och hans fullkomligt fattiga matte.
En spruta Kontrast hade vi fått med oss som skulle ges senare på kvällen.
Sen somnade vi båda två, och nu är det dags att åka in för nya röntgenbilder.
Hoppas på att idag ska bli en bättre dag.
Under dagen blev verkligheten mer påtaglig och Mazon, vårt nytillskott, bara fortsatte kräkas.
Han försökte bajsa flera gånger, men det gick inte. Kom inte ut något.
Efter lunch tyckte jag att det var dags att ringa veterinären, för då blev Mazon bara sämre och sämre och han var jättevarm.
Vi fick komma in akut.
"Kan du vara här om 20 minuter?"
"Öh...jag bor i Ölme, men jag ska göra mitt bästa".
Sagt och gjort, här var det ingen idé att tänka på onda händer och fötter och eventuell trafikfara, jag var tvungen att ta mig till veterinär och det fort.
På vägen inser jag, att shit, jag har ju inga pengar!
Ilfart ner till Väse som jag ändå passerade och tog ut en del av sambons pengar till hyran som fanns på mitt postgirokonto.
Två femhundringar och två tjugor skulle det erhållas, och jag skyndade ut till bilen igen.
Väl inne hos veterinären gick allt väldigt fort.
Vi fick komma in direkt, och sedan till röntgen. De trodde att han ätit något som inte kunde komma ut.
I magen hittades saker som både valpar ska ha och inte ska ha, men de trodde att han borde kunna få ut det själv med lite hjälp på vägen.
Lille Mazon låg ner i min famn, hans 39.9 graders feber gjorde honom slapp och mig till en svettande hundmatte.
Han fick dropp, B-vitaminer, något som heter Kontrast(ett medel som syns på röntgen, för att se vart i magen det hamnar och hur det förflyttar sig), och recept på penicillin.
Ja, för mitt i allt ihop visade det sig att han hade inflammation i analsäckarna också.
Allt på en gång!
Efter mycket om och men beslutade sig sedan veterinärerna för att jag kunde få ta med Mazon hem.
"Vi vet ju vem du är, och vet att du ser om det händer något. Då ringer du bara, så får du komma in igen"
Annars hade han alltså fått stanna kvar under natten.
Det kändes väl lite jobbigt att höra på ett sätt. Tänk om jag inte skulle märka något, och han bara kollapsade?
Väl i receptionen skulle jag betala de pengarna jag hade med mig, det hade vi gjort upp. Snopet tittar jag ner i plånboken: vart i helvete är den andra femhundringen???
Ganska spak inser jag att det finns fyra sedlar i plånbokens sedelfack, men att där bara finns en femhundring, och tre tjugor!
Men vad fan! Ska jag behöva vänta på att kassörskan i Väse ska slå ut sin kassa ikväll med.
Det gjorde jag också, för det var ju faktiskt fem hundra spänn!
Tyvärr hade hon inte så stort överskott i kassan, och efter viss ordväxling av en inkompetent människa, så var det bara att inse att jag var fattigare. Mycket mer fattig, än vad jag var under dagens begynnelse.
Så fattig att jag var tvungen att skänka bort en femhundring till Posten...
Hon sa att jag måste ha tappat den, men jag lade ju i pengarna i plånboken mitt framför henne, och vart tusan kom den tredje tjugolappen ifrån??
Men hem kom vi. Fattigare och mer nedtryckta än på länge.
Vi var nog en sorglig syn där i bilen.
En sjuk vovve och hans fullkomligt fattiga matte.
En spruta Kontrast hade vi fått med oss som skulle ges senare på kvällen.
Sen somnade vi båda två, och nu är det dags att åka in för nya röntgenbilder.
Hoppas på att idag ska bli en bättre dag.
onsdag 31 oktober 2007
Hela livet i en bullpåse
Igår kväll kom min käre sambo hem ifrån jobbet en aning uppspelt.
"Jag har en present till dig älskling!"
Nyfiken å det grövsta som jag ju förstås är, och en present - till mig! Kunde ju nästan inte bli roligare, så jag studsade på feta fötter in i köksregionen.
Där står min rara karl och väntade med en Konsum-kasse på köksbordet och log på ett spännande sätt.
"Jag köpte med lite gott till dig, för jag älskar dig jättemycket".
Det är nu ni ska börja gråta rörda tårar, är det inte gulligt så säg?
Han tar sedan fram present#1(ja, jag fick flera!), som visar sig vara en...
förpackning med chocolate chip cookies!
Åh, han vill göda mig mer nu, det räcker inte med 25 kilos övervikt av cortisonet, så sööööt han är!
Jag älskar ju de kakorna, så i stundens hetta sket jag fullständigt i både vikt och figur. Och det var ju en present!
Inget jag kunde råda över själv faktiskt, och det är fult att tacka nej...
Present#2: en välfylld påse lösgodis av mer eller ännu mer onyttig karaktär.
Detta är verkligen mannen i mitt liv!
Jag stod och hoppade som ett barn i ett godisregn där i köket, och tyckte att livet - det var banne mig perfekt!
Men när han nästan inte kunde göra bättre ifrån sig just vid det tillfället, så var det precis det han gjorde.
Den tredje presenten visade sig vara något som jag längtat halvt ihjäl mig efter sedan årets början.
En påse Pågens Saffran Gifflar hittar sin ban fram emot min bröstkorg, och jag kramar ömt och kärleksfullt den röd-gröna påsen med guldiga stjärnor.
Nu ville jag nästan bara gråta, för detta var ett tillfälle i vår kärlekshistoria som jag aldrig kommer att glömma. Ett minne som jag varmt ska vårda och sedan dela med mig till mina barn och barnbarn.
Inte ens en ovärderlig diamant hade kunnat sätta detta avtryck, dessa spår av glädje i mitt hjärta.
Saffran får mig lyriskt att tänka på julen, och julen får mig att bara tänka på allt som är bra här i världen.
Kort och gott, så öppnades alla mina sinnen till något stort och euforiskt, och jag kunde inte tala om nog hur mycket jag älskade honom. MIN sambo.
Vid tv:n samma kväll, med ett stort glas mjölk på bordet framför mig, lät jag sakta den fantastiska aromen av saffran pysa ut ur den halvt öppnade påsen.
Jag blundade, satte näsan i öppningen och bara njöt.
Kom på mig själv att sitta och le löjligt, och bara drömma om otroliga, underbara ting.
Hela livet i en bullpåse med saffran. DET vore något det.
"Jag har en present till dig älskling!"
Nyfiken å det grövsta som jag ju förstås är, och en present - till mig! Kunde ju nästan inte bli roligare, så jag studsade på feta fötter in i köksregionen.
Där står min rara karl och väntade med en Konsum-kasse på köksbordet och log på ett spännande sätt.
"Jag köpte med lite gott till dig, för jag älskar dig jättemycket".
Det är nu ni ska börja gråta rörda tårar, är det inte gulligt så säg?
Han tar sedan fram present#1(ja, jag fick flera!), som visar sig vara en...
förpackning med chocolate chip cookies!
Åh, han vill göda mig mer nu, det räcker inte med 25 kilos övervikt av cortisonet, så sööööt han är!
Jag älskar ju de kakorna, så i stundens hetta sket jag fullständigt i både vikt och figur. Och det var ju en present!
Inget jag kunde råda över själv faktiskt, och det är fult att tacka nej...
Present#2: en välfylld påse lösgodis av mer eller ännu mer onyttig karaktär.
Detta är verkligen mannen i mitt liv!
Jag stod och hoppade som ett barn i ett godisregn där i köket, och tyckte att livet - det var banne mig perfekt!
Men när han nästan inte kunde göra bättre ifrån sig just vid det tillfället, så var det precis det han gjorde.
Den tredje presenten visade sig vara något som jag längtat halvt ihjäl mig efter sedan årets början.
En påse Pågens Saffran Gifflar hittar sin ban fram emot min bröstkorg, och jag kramar ömt och kärleksfullt den röd-gröna påsen med guldiga stjärnor.
Nu ville jag nästan bara gråta, för detta var ett tillfälle i vår kärlekshistoria som jag aldrig kommer att glömma. Ett minne som jag varmt ska vårda och sedan dela med mig till mina barn och barnbarn.
Inte ens en ovärderlig diamant hade kunnat sätta detta avtryck, dessa spår av glädje i mitt hjärta.
Saffran får mig lyriskt att tänka på julen, och julen får mig att bara tänka på allt som är bra här i världen.
Kort och gott, så öppnades alla mina sinnen till något stort och euforiskt, och jag kunde inte tala om nog hur mycket jag älskade honom. MIN sambo.
Vid tv:n samma kväll, med ett stort glas mjölk på bordet framför mig, lät jag sakta den fantastiska aromen av saffran pysa ut ur den halvt öppnade påsen.
Jag blundade, satte näsan i öppningen och bara njöt.
Kom på mig själv att sitta och le löjligt, och bara drömma om otroliga, underbara ting.
Hela livet i en bullpåse med saffran. DET vore något det.
tisdag 30 oktober 2007
Bättre och bättre dag för dag
Med all min glans och rörande stolthet, kan jag med min mullrande diafragma säga att ryggen faktiskt är bättre idag.
Men ni hör ju inte när jag säger det, så jag måste ju skriva det för er. Dock går ni miste om den mullrande diafragman, och den går inte av för hackor!
Jodå, ryggen känns mycket bättre.
Jag har förvisso skött den hyfsat bra sedan värken tillkom, och sambon har vid varje stund hemma överträffat sig själv i att både bära valp, rasta större hund och rensa kattlådor.
Och lagat mat i ungefär samma stund!
Ja, det är ju det jag säger. Han är en riktig kalas-kille! :)
Som om inte livet kunde bli bättre, så kunde det precis det.
Solen tittade upp bakom hustaken i morse, och skingrade alla skeptiska moln ifrån den lätta, blå himlen.
Lycka!
Finns det något bättre än värme och ljus ifrån solen?
Nej, det gör ju inte det.
Dock kan man ju föröka känslan av fantasism genom att t.e.x. ta en kaffe i solen, ta en bit choklad i solen, läsa en bok i solen o.s.v...
Och under tiden som suttit här och skrivit, så har ryggen gnisslat igång där bak känner jag...
Nej, det var inte positivt, för det gör ont igen. :(
Ja ja, man kan ju inte få allt jämt heller. Det är bättre än igår i allafall, alltid något.
Men ni hör ju inte när jag säger det, så jag måste ju skriva det för er. Dock går ni miste om den mullrande diafragman, och den går inte av för hackor!
Jodå, ryggen känns mycket bättre.
Jag har förvisso skött den hyfsat bra sedan värken tillkom, och sambon har vid varje stund hemma överträffat sig själv i att både bära valp, rasta större hund och rensa kattlådor.
Och lagat mat i ungefär samma stund!
Ja, det är ju det jag säger. Han är en riktig kalas-kille! :)
Som om inte livet kunde bli bättre, så kunde det precis det.
Solen tittade upp bakom hustaken i morse, och skingrade alla skeptiska moln ifrån den lätta, blå himlen.
Lycka!
Finns det något bättre än värme och ljus ifrån solen?
Nej, det gör ju inte det.
Dock kan man ju föröka känslan av fantasism genom att t.e.x. ta en kaffe i solen, ta en bit choklad i solen, läsa en bok i solen o.s.v...
Och under tiden som suttit här och skrivit, så har ryggen gnisslat igång där bak känner jag...
Nej, det var inte positivt, för det gör ont igen. :(
Ja ja, man kan ju inte få allt jämt heller. Det är bättre än igår i allafall, alltid något.
måndag 29 oktober 2007
Ryggont med mjölk och socker, tack!
Det händer något varje dag.
Tyvärr är inte allt av positiv och glädjande karaktär, vilket är väldigt synd.
Vid middagstid igår började jag känna de välbekanta stickningarna i ryggslutet, som påminde mig om att jag är sårbar på fler sätt än psykiskt för tillfället.
Har sedan många år haft mycket problem med min rygg.
Växte upp som en ganska bastant tjej, med lång och bred rygg. Tyvärr råkade jag hamna i fel position från början, och retades ofta för min kutryggighet i skolan.
Ridning och träning gjorde att skelettet rätade upp sig, men trots detta så får jag känningar av diskarna i ryggen titt som tätt.
Julen på arbetet för flera år sedan drabbades jag nog allra hårdast. Läkarna ville sjukskriva mig en längre period, men jag tvärvägrade.
Jag kom knappt varken in eller ut ur bilen, och kunde än mindre vara till någon större nytta på jobbet. Lyckades ändå övertala cheferna att jag kunde klara julen, hade ju fått en massa värktabletter utskrivna också.
Att det var röda trianglar på varenda förpackning förträngde jag, men gjorde mitt bästa för att inte ta några tabletter timmarna innan jag skulle sitta i bilen.
Zombievandrandes ibland julpyntet på jobbet, fullproppad i Voltaren och Citodon, gjorde jag sedan mitt bästa för att hålla både stolthet och julhumöret uppe . Trots att det fortfarande skar som knivar vid minsta rörelse, och att jag egentligen bara ville hem och grina.
Hur dum får man bli egentligen?
Jag brukade säga att den lönen som erhölls ifrån jularbetet var den samma som min årslön, så då kanske ni förstår min tanke med att jobba trots sjukskrivning.
Med jämna mellanrum känner jag alltså av de bekanta knivarna i ryggslutet, men har nu vett att veta hur jag ska möta dem och göra det så fort som möjligt.
Så direkt det började igår, lade jag mig på golvet och "tryckte tillbaka" diskarna och intog en liten piller cocktail.
Detta ska göras flera gånger under dagen, emellan man vilar.
Men hur lätt är det att vila, när man har en liten fjomp som ska ut otaliga gånger per dag.
Och eftersom vi har trappor både upp och ner(det ni!), och lillknodden är för liten för att vandra i dessa själv, så måste jag ju bära honom.
Ett ytterligare eftersom är det att jag ju inte bär honom på något vidare ergonomiskt sätt, då händerna förlorar grepp om det mesta de tar i.
Bär därför upp honom på armarna och balanserar genom att svanka ryggen bakåt för att han inte ska tippa fram eller åka ner.
Sagt och gjort, sade ryggen och började vilt protestera.
Så nu går jag runt som en vandrande pinne och gör mitt bästa för att slappna av, vilket inte är så lätt.
Å andra sidan finns det ju de som har det mycket värre, så jag ska väl inte klaga och gnälla för mycket.
Det är väl bara att tacka och ta emot, kan jag be och få lite ryggont med mjölk och socker, tack!
Tyvärr är inte allt av positiv och glädjande karaktär, vilket är väldigt synd.
Vid middagstid igår började jag känna de välbekanta stickningarna i ryggslutet, som påminde mig om att jag är sårbar på fler sätt än psykiskt för tillfället.
Har sedan många år haft mycket problem med min rygg.
Växte upp som en ganska bastant tjej, med lång och bred rygg. Tyvärr råkade jag hamna i fel position från början, och retades ofta för min kutryggighet i skolan.
Ridning och träning gjorde att skelettet rätade upp sig, men trots detta så får jag känningar av diskarna i ryggen titt som tätt.
Julen på arbetet för flera år sedan drabbades jag nog allra hårdast. Läkarna ville sjukskriva mig en längre period, men jag tvärvägrade.
Jag kom knappt varken in eller ut ur bilen, och kunde än mindre vara till någon större nytta på jobbet. Lyckades ändå övertala cheferna att jag kunde klara julen, hade ju fått en massa värktabletter utskrivna också.
Att det var röda trianglar på varenda förpackning förträngde jag, men gjorde mitt bästa för att inte ta några tabletter timmarna innan jag skulle sitta i bilen.
Zombievandrandes ibland julpyntet på jobbet, fullproppad i Voltaren och Citodon, gjorde jag sedan mitt bästa för att hålla både stolthet och julhumöret uppe . Trots att det fortfarande skar som knivar vid minsta rörelse, och att jag egentligen bara ville hem och grina.
Hur dum får man bli egentligen?
Jag brukade säga att den lönen som erhölls ifrån jularbetet var den samma som min årslön, så då kanske ni förstår min tanke med att jobba trots sjukskrivning.
Med jämna mellanrum känner jag alltså av de bekanta knivarna i ryggslutet, men har nu vett att veta hur jag ska möta dem och göra det så fort som möjligt.
Så direkt det började igår, lade jag mig på golvet och "tryckte tillbaka" diskarna och intog en liten piller cocktail.
Detta ska göras flera gånger under dagen, emellan man vilar.
Men hur lätt är det att vila, när man har en liten fjomp som ska ut otaliga gånger per dag.
Och eftersom vi har trappor både upp och ner(det ni!), och lillknodden är för liten för att vandra i dessa själv, så måste jag ju bära honom.
Ett ytterligare eftersom är det att jag ju inte bär honom på något vidare ergonomiskt sätt, då händerna förlorar grepp om det mesta de tar i.
Bär därför upp honom på armarna och balanserar genom att svanka ryggen bakåt för att han inte ska tippa fram eller åka ner.
Sagt och gjort, sade ryggen och började vilt protestera.
Så nu går jag runt som en vandrande pinne och gör mitt bästa för att slappna av, vilket inte är så lätt.
Å andra sidan finns det ju de som har det mycket värre, så jag ska väl inte klaga och gnälla för mycket.
Det är väl bara att tacka och ta emot, kan jag be och få lite ryggont med mjölk och socker, tack!
söndag 28 oktober 2007
Sundinska Anthem
Det är med en klen näve i bordsskivan som jag härmed har talat om för mig själv - och förhoppningsvis alla andra - att jag faktiskt är en människa.
En människa med lika mycket känslor och personlighet som alla andra människor, som förtjänar att tas på allvar och respekteras som den jag faktiskt är.
Jag gör det i arbetet, jag gör det i privatlivet, i vänskapskretsen och även som sjukskriven.
Sitter och försvarar mig och min person inför myndigheter som ifrågasätter minsta steg och även de som inte orkar tas.
Låter mig finna mig i att få sitta i telefonköer för att bli bortkopplad, låter mig bli nedtryckt av diverse handläggare som tror sig besitta kunskap i hur hela mitt liv fortlöper och hur jag är som person.
Får förklarat för mig att jag borde ta hand om mig själv, och inte hjälpa min mamma något mer. Man kan nämligen inte ha ett mor/dotter-förhållande om jag som en dotter hjälper min mor med några av hennes privata detaljer här i livet.
Får sitta som en nickedocka och koppla på smilet i luren för att åtminstone försöka låta lite positiv, när jag egentligen bara borde sätta den där fräcka människan på plats och tala om att man inte kör över mig hur som helst!
Hon vet faktiskt inte ett dugg om hur jag funkar, och att jag och min mamma skulle vara dåliga för varandra??
Jag tänker tillbaka på saker i mitt liv och det kommer upp bilder där jag sittandes på jobbet med kraftig huvudvärk och illamående, ändå går med på att ställa mig emellan de två stora, bullrande maskinerna i över en timme.
Bara för att ingen annan gör det, och för att jag bara inte tycker mig kunna säga nej.
Minnen om att känna sig på så fel ställe, bara för att man inte kan säga ifrån eller diskutera fram ett bättre alternativ för mig och kanske även andra inblandade.
Trött på att inte kunna stå upp för vad jag känner och tycker på möten, bara för att inte vara till besvär eller för att jag tror att någon annan kanske vet bättre hur jag mår än jag själv.
Så fasen heller!
Jag är faktiskt sjukskriven av en anledningen, ta det till er, ni som misstror.
Jag vet faktiskt bäst själv hur jag mår, hur tusan kan någon annan veta hur jag mår, ni känner mig ju inte ens.
Och om jag inte ville hjälpa min mamma med vissa saker, så skulle jag inte göra det.
Så sluta hävda att jag ska lämna över det ansvaret på - en för henne och familjen - helt främmande människa. En som inte vet vem hon är och hur hon mår.
"Jag är Sundinska och jag tänker ej monotont
Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att ha ont
Så vill du se ett litet våp får du gå nån annanstans
Det låter uppenbart men alltid retar det nån
Men jag är inte nån vanlig Drummelsson eller Lipsillska
Mitt namn är farliga Sundinska............. :E"
En människa med lika mycket känslor och personlighet som alla andra människor, som förtjänar att tas på allvar och respekteras som den jag faktiskt är.
Jag gör det i arbetet, jag gör det i privatlivet, i vänskapskretsen och även som sjukskriven.
Sitter och försvarar mig och min person inför myndigheter som ifrågasätter minsta steg och även de som inte orkar tas.
Låter mig finna mig i att få sitta i telefonköer för att bli bortkopplad, låter mig bli nedtryckt av diverse handläggare som tror sig besitta kunskap i hur hela mitt liv fortlöper och hur jag är som person.
Får förklarat för mig att jag borde ta hand om mig själv, och inte hjälpa min mamma något mer. Man kan nämligen inte ha ett mor/dotter-förhållande om jag som en dotter hjälper min mor med några av hennes privata detaljer här i livet.
Får sitta som en nickedocka och koppla på smilet i luren för att åtminstone försöka låta lite positiv, när jag egentligen bara borde sätta den där fräcka människan på plats och tala om att man inte kör över mig hur som helst!
Hon vet faktiskt inte ett dugg om hur jag funkar, och att jag och min mamma skulle vara dåliga för varandra??
Jag tänker tillbaka på saker i mitt liv och det kommer upp bilder där jag sittandes på jobbet med kraftig huvudvärk och illamående, ändå går med på att ställa mig emellan de två stora, bullrande maskinerna i över en timme.
Bara för att ingen annan gör det, och för att jag bara inte tycker mig kunna säga nej.
Minnen om att känna sig på så fel ställe, bara för att man inte kan säga ifrån eller diskutera fram ett bättre alternativ för mig och kanske även andra inblandade.
Trött på att inte kunna stå upp för vad jag känner och tycker på möten, bara för att inte vara till besvär eller för att jag tror att någon annan kanske vet bättre hur jag mår än jag själv.
Så fasen heller!
Jag är faktiskt sjukskriven av en anledningen, ta det till er, ni som misstror.
Jag vet faktiskt bäst själv hur jag mår, hur tusan kan någon annan veta hur jag mår, ni känner mig ju inte ens.
Och om jag inte ville hjälpa min mamma med vissa saker, så skulle jag inte göra det.
Så sluta hävda att jag ska lämna över det ansvaret på - en för henne och familjen - helt främmande människa. En som inte vet vem hon är och hur hon mår.
"Jag är Sundinska och jag tänker ej monotont
Jag tänker inte bara sitta här och vänta på att ha ont
Så vill du se ett litet våp får du gå nån annanstans
Det låter uppenbart men alltid retar det nån
Men jag är inte nån vanlig Drummelsson eller Lipsillska
Mitt namn är farliga Sundinska............. :E"
lördag 27 oktober 2007
Vintertid
I natt får alla normala människor sova en timme längre än oss onormala.
Hade jag inte haft en lite bubbebebis hemma som ser till att jag kommer ur sängen mellan 05.30 och 06.30 varje morgon, så hade jag nog klassats som normal.
Det fanns en period i mitt liv(innan Mazon kom) som jag alltid ställde klockan för att ta mig upp på morgonen. Allt för att inte vända fel dygnet, som jag så gärna gör - nattarbetare som man är i grund och botten.
Nu behövs inte ens klockan längre, och rädd för att strömmen ska slockna till på nätterna behöver jag heller inte längre vara.
Istället har vi lyckats hitta en livs levande väckarklocka, som varken går på elström eller batterier.
Luddig är den också. Och förbenat tung börjar den bli med.
Men trots att kyla och allmänt rusk och allvarligare ledproblem verkar vara på ingående(ja, för kyla och mina leder funkar inte ihop alls), så är det ändå med ett barns förtjusning som jag ser fram emot den nalkande vintern.
Mest för att det under vinterhalvåret innefattar en juletid, en tid som jag älskar något alldeles otroligt mycket.
Dofter, atmosfär och stämning i samband med snö, tomtar och Lucia får mig att bli salig som trollen i sagorna, och leende låter jag mig föras igenom julen med alla dess bestyr, för att sedan längta efter dess återkomst hela nästföljande år.
Julen + Sundinska = Sant! :)
Hade jag inte haft en lite bubbebebis hemma som ser till att jag kommer ur sängen mellan 05.30 och 06.30 varje morgon, så hade jag nog klassats som normal.
Det fanns en period i mitt liv(innan Mazon kom) som jag alltid ställde klockan för att ta mig upp på morgonen. Allt för att inte vända fel dygnet, som jag så gärna gör - nattarbetare som man är i grund och botten.
Nu behövs inte ens klockan längre, och rädd för att strömmen ska slockna till på nätterna behöver jag heller inte längre vara.
Istället har vi lyckats hitta en livs levande väckarklocka, som varken går på elström eller batterier.
Luddig är den också. Och förbenat tung börjar den bli med.
Men trots att kyla och allmänt rusk och allvarligare ledproblem verkar vara på ingående(ja, för kyla och mina leder funkar inte ihop alls), så är det ändå med ett barns förtjusning som jag ser fram emot den nalkande vintern.
Mest för att det under vinterhalvåret innefattar en juletid, en tid som jag älskar något alldeles otroligt mycket.
Dofter, atmosfär och stämning i samband med snö, tomtar och Lucia får mig att bli salig som trollen i sagorna, och leende låter jag mig föras igenom julen med alla dess bestyr, för att sedan längta efter dess återkomst hela nästföljande år.
Julen + Sundinska = Sant! :)
onsdag 24 oktober 2007
Ibland undrar man
Ibland undrar jag varför jag ens fortsätter att ha kontakt med en del människor.
Jag brukar alltid se till att inte bli utnyttjad längre, men hur kul är det att ringa till någon som står en riktigt nära och bara bli otrevligt bemött?
Kort ton och avhuggna ord, och allmänt grinigt var ett av mina samtal nyss.
Jag frågade gång på gång om det var något, om det var en dålig dag, om det var mig det berodde på eller något annat, men fick bara kallt:
"Nej då, det är inget. Varför skulle det vara något?"
Bara de meningarna säger mig att något är tokigt, och jag blir nästan vansinnig av att människan - som man nu ska stå så jäkla nära - inte kan vara rak och ärlig och säga vad sjutton som är fel.
Istället sitter jag här efteråt och fullkomligt kreverar uppe i hjärnan över om det faktiskt är jag som är den felande länken.
Detta kan jag sitta med i dagar, ja veckor, och det tar upp så otroligt mycket negativ energi. Energi som jag behöver bättre till positiva händelser.
Kanske är jag bara extrem känslig, på gränsen till paranoid när det gäller att läsa och lyssna av människor.
Kanske är det något underliggande i min personlighet som låter detta ständigt hända. Rädd för att inte vara omtyckt har vi säkert alla varit någongång, och visst vill man inte att någon ska tycka illa om en.
Men det verkar som att jag är lite småextremistisk i just frågan.
Det hela får liksom inte hända, ALLA måste tycka om mig. Jag måste vara snäll, rolig och hjälpsam, och jag måste kunna ta den skit jag får för att jag antagligen är för snäll ibland också.
Problemet är just att jag har så otroligt svårt att inte ta illa upp över småsaker, och det här med att jag är en stor tankemänniska är absolut inget positivt i det stora hela.
Jag tillåter mig inte själv att bli utnyttjad längre. Eller fel: jag tillåter mig inte att KÄNNA mig utnyttjad längre.
Och det är ett stort steg. Jag står på båda fötterna och kan säga nej när det känns fel.
Men när det känns såhär helgalet som telefonsamtalet tidigare gjorde, och att man kanske inte ens har någon del i det, så borde man ju kunna skaka av sig det värsta.
Istället tar jag till mig ännu mer negativitet, och det hela slutar med att jag bara känner en otroligt stor sorg över att inte räcka till. Sorg över att inte vara omtyckt, behövd och rolig.
Och vad är det värsta då?
Jo, att det kanske inte alls hade med mig att göra att den där personen lät som den gjorde.
Men bara för att det hände, så vände jag genast världen upp och ner. Allt blev svart och vitt.
Bara för att det finns alldeles för mycket känslor?
För mycket oro? För mycket stress?
För mycket av för lite av något?
Det kan man ju älta i döddagar om man vill, men riktigt så långt hoppas jag att jag inte ska behöva gå för att komma tillrätta med lösningen på problemet.
Jag brukar alltid se till att inte bli utnyttjad längre, men hur kul är det att ringa till någon som står en riktigt nära och bara bli otrevligt bemött?
Kort ton och avhuggna ord, och allmänt grinigt var ett av mina samtal nyss.
Jag frågade gång på gång om det var något, om det var en dålig dag, om det var mig det berodde på eller något annat, men fick bara kallt:
"Nej då, det är inget. Varför skulle det vara något?"
Bara de meningarna säger mig att något är tokigt, och jag blir nästan vansinnig av att människan - som man nu ska stå så jäkla nära - inte kan vara rak och ärlig och säga vad sjutton som är fel.
Istället sitter jag här efteråt och fullkomligt kreverar uppe i hjärnan över om det faktiskt är jag som är den felande länken.
Detta kan jag sitta med i dagar, ja veckor, och det tar upp så otroligt mycket negativ energi. Energi som jag behöver bättre till positiva händelser.
Kanske är jag bara extrem känslig, på gränsen till paranoid när det gäller att läsa och lyssna av människor.
Kanske är det något underliggande i min personlighet som låter detta ständigt hända. Rädd för att inte vara omtyckt har vi säkert alla varit någongång, och visst vill man inte att någon ska tycka illa om en.
Men det verkar som att jag är lite småextremistisk i just frågan.
Det hela får liksom inte hända, ALLA måste tycka om mig. Jag måste vara snäll, rolig och hjälpsam, och jag måste kunna ta den skit jag får för att jag antagligen är för snäll ibland också.
Problemet är just att jag har så otroligt svårt att inte ta illa upp över småsaker, och det här med att jag är en stor tankemänniska är absolut inget positivt i det stora hela.
Jag tillåter mig inte själv att bli utnyttjad längre. Eller fel: jag tillåter mig inte att KÄNNA mig utnyttjad längre.
Och det är ett stort steg. Jag står på båda fötterna och kan säga nej när det känns fel.
Men när det känns såhär helgalet som telefonsamtalet tidigare gjorde, och att man kanske inte ens har någon del i det, så borde man ju kunna skaka av sig det värsta.
Istället tar jag till mig ännu mer negativitet, och det hela slutar med att jag bara känner en otroligt stor sorg över att inte räcka till. Sorg över att inte vara omtyckt, behövd och rolig.
Och vad är det värsta då?
Jo, att det kanske inte alls hade med mig att göra att den där personen lät som den gjorde.
Men bara för att det hände, så vände jag genast världen upp och ner. Allt blev svart och vitt.
Bara för att det finns alldeles för mycket känslor?
För mycket oro? För mycket stress?
För mycket av för lite av något?
Det kan man ju älta i döddagar om man vill, men riktigt så långt hoppas jag att jag inte ska behöva gå för att komma tillrätta med lösningen på problemet.
tisdag 23 oktober 2007
Nu blir det bara kallare
Tisdagkväll, det har varit en underbar höstdag men kommer att bli en kall natt.
Det kände jag när jag var ut med hundarna nyss.
Vi har legat och slumrat framför TV:n, men jag frös hela tiden så att sova var det inget tal om.
Jag är en riktig frusenlort.
Med ledbesvär gör det ju förstås inte saken bättre av att jag redan är extremt frusen av mig, när det sedan verkligen blir kallt i luften.
Jag känner mig som en enda stor, svullen vandrande pinne.
Undrar om vandrande pinnar går stelt för att de har ont också? Och hur kom de till - EGENTLIGEN?
I början av mitt och sambons förhållande gnällde jag över att det var så kallt hela tiden. Sa själv att jag ju bara var en riktig frusenlort.
"Ja, men du är en söt frusenlort", var svaret jag fick tillbaka.
Det värmde lite åtminstone. :)
Jag har också en extrem tur att ha en mycket varm sambo.
Hans normala kroppstemperatur ligger säkert tre grader högre än resten av Sveriges befolkning.
Finns inget skönare än att smyga in en av mina kalla händer i en av hans jättevarma när vi är ute med hundarna.
Det är som att lägga handen på ett varmt element!
Så mitt i allt det hemska och otursfulla, så har jag en riktig kalas-sambo.
Han är varm, han är snäll och tålmodig och han säger "rätt" saker. :)
Och det är väl ungefär det som jag orkar skriva idag.
Å andra sidan fick ni valuta igår, för gårdagens blogg tog ett halvt sekel att skriva...
Det kände jag när jag var ut med hundarna nyss.
Vi har legat och slumrat framför TV:n, men jag frös hela tiden så att sova var det inget tal om.
Jag är en riktig frusenlort.
Med ledbesvär gör det ju förstås inte saken bättre av att jag redan är extremt frusen av mig, när det sedan verkligen blir kallt i luften.
Jag känner mig som en enda stor, svullen vandrande pinne.
Undrar om vandrande pinnar går stelt för att de har ont också? Och hur kom de till - EGENTLIGEN?
I början av mitt och sambons förhållande gnällde jag över att det var så kallt hela tiden. Sa själv att jag ju bara var en riktig frusenlort.
"Ja, men du är en söt frusenlort", var svaret jag fick tillbaka.
Det värmde lite åtminstone. :)
Jag har också en extrem tur att ha en mycket varm sambo.
Hans normala kroppstemperatur ligger säkert tre grader högre än resten av Sveriges befolkning.
Finns inget skönare än att smyga in en av mina kalla händer i en av hans jättevarma när vi är ute med hundarna.
Det är som att lägga handen på ett varmt element!
Så mitt i allt det hemska och otursfulla, så har jag en riktig kalas-sambo.
Han är varm, han är snäll och tålmodig och han säger "rätt" saker. :)
Och det är väl ungefär det som jag orkar skriva idag.
Å andra sidan fick ni valuta igår, för gårdagens blogg tog ett halvt sekel att skriva...
måndag 22 oktober 2007
Visst spökar det
Vi har flyttat in i en gammal skola som gjorts om till fyra lägenheter.
Vår lägenhet var tidigare gymnastik- och slöjdsal, och man åt även i gymnastiksalen.
Inte speciellt hygieniskt kanske, och varför i allvärlden lägga gympasalen på ovanvåningen??
Ibland undrar man ju hur de tänkte förr i tiden.
Hur som helst så är jag ju lite spirituell av mig, och det är en händelse som inträffade i lägenheten innan vi hade flyttat in som börjar dagens blogg.
Jag åkte hit ett par gånger själv innan vi flyttade in.
Lägenheten stod tom, och våra snälla hyresvärdar lät oss använda den innan utsatt hyresdatum. Allt för att göra det smidigt, och för att vi inte skulle behöva stressa ihjäl oss.
Jag gillar att planera, och var därför här några gånger och gick in mig i lyan, såg ut färger och möbleringsmöjligheter och gick runt - intog atmosfären.
En av sommarens få riktigt varma dagar gick jag sakteliga fram och åter och tittade in i alla rum och förråd.
Ståendes i "lilla hallen"(ej entréhallen, denna ligger längre in i lägenheten), öppnar jag en av ena sidans förrådsdörrar och kikar in. Denna ser ut som en större garderob, ganska så djup och med en stång för klädhängare.
Det är ståendes med ena armen runt dörren, lutandes på karmen, som jag plötsligt känner nackhåren resa sig och jag börjar frysa något alldeles förskräckligt.
Utan att ens behöva vända mig om, så bara vet jag att det står någon eller något bakom mig.
Jag fortsätter titta in i förrådet och uttalar sedan högt ett "God dag".
Varför vet jag inte, men det kommer helt spontant och naturligt.
Ganska omgående försvann kylan och känslan av befinna sig i blickfånget, och jag stängde sakta förrådsdörren och fortsatte min vandring i den tomma lägenheten.
Det kändes inget läskigt eller farligt, men jag visste ändå om att jag inte hade varit själv i lägenheten under just det ögonblicket.
Jag berättade direkt för sambon vad som hänt, men det var ju som att tala in i en vägg.
"Det finns inga spöken". "Allt har en naturlig förklaring". "Jag tror inte på det där".
Jag märkte inte av något mer under flyttens gång, och väl på plats så var allt lugnt.
Så en dag ligger plötsligt ett gosedjur på golvet i lilla hallen.
Det var en "Gremlins"(ni som minns filmerna vet hur de ser ut), den snälla av dem. Jag tror att den hette Mogwai i filmen.
Gosedjuret var väl ganska så stort, säkert 30 cm långt och 15 cm brett, och ingen av oss visste hur det hamnat där eller vems det var.
I lilla hallen står en rad garderober längs ena väggen, och längst bort emot väggen finns en springa på ca 7-8 cm.
Vi trodde därför att vår lille kattunge Rufus hade krupit in där, och på så sätt lyckats ta sig in under garderoberna och dragit fram detta gosedjur.
Det har ju bott barnfamiljer här tidigare, och en leksak har kanske blivit intryckt i springan och sedan hamnat inunder garderoben och glömts bort.
Det var i allafall vad vi båda trodde, och saken var biff som sedan också glömdes bort.
En morgon vaknar jag och ser att taklampan vid ytterdörren lyser.
Jag visste bestämt att jag släckt den kvällen innan, och traskar åter till sovrummet för att fråga om sambon varit uppe och tänt.
Till saken hör ju den att han kan nattvandra, fast jag har alltid vaknat om han gått upp. Och detta hade jag alltså inte gjort.
Han såg helt oförstående ut, och sa att det säkert var jag som glömt släcka. Därmed började den dagen med ett smågnabb. Jag hade faktiskt släckt!
Dagarna senare ligger ytterligare en barnleksak på lilla hallgolvet. På exakt samma plats som gosedjuret legat. Denna gång är det en liten dockklädsel, modell äldre.
Jag skulle kunna tänka mig att den kan vara till en dockskåpsdocka.
Den här gången gick jag och kunde inte släppa det riktigt, även om vi båda sagt att det även denna gång säkert var Rufus som härjade inunder garderoberna.
Men jag kunde inte förstå varför han lade dem på samma ställe och inte lekte med dem, för det gör han ju med allt annat han hittar.
Det stämde inte riktigt.
Sittandes i soffan en dag när sambon var på jobbet, reagerar Cheyenne.
Ifrån liggande, sätter hon sig upp och tvärstirrar ut i entréhallen.
Jag får ingen kontakt när jag pratar med henne, tror väl att hon kanske hör något i trappuppgången. Men hon fortsätter stirra.
"Gå och titta du", sa jag uppmuntrande, och först då tittar hon på mig, för att sedan komma fram i till mig intill soffan och sätta sig. Sedan tittar hon mot hallen igen.
När jag reser mig upp för att kolla läget, nyfiken som jag är, så ser jag att taklampan är tänd. Mitt på blanka dagen, och jag vet att den definitivt inte var det innan!
Dagen efter är jag hemma hos grannarna, sonen till hyresvärden och hans sambo.
Kunde ju till slut inte undgå frågan om det hänt saker i lägenheten förut?
"Ja, vi undrade hur lång tid det skulle ta för er att märka något", var det flinande svar jag fick.
"De förra hyresgästerna hade dit någon för utdrivning, men de flyttade ju ändå".
Hyresgästerna, en barnfamilj, hade tydligen dagliga "besvär" i den här lägenheten.
Saker som blommor som bytte plats, gungstol som gungade ensam, kläder som om-organiserades i garderober eller ramlade ner ifrån alla galgar och elektriska störningar bland annat, var helt enkelt vardagsmat.
Flera hyresgäster har också antytt att ha sett en skimrande gestalt av en äldre kvinna vid ett flertalet tillfällen uppe i lägenhetens fönster.
Grannen tror själv att det är en kvinna vid namn Elsa, som var lärarinna i skolan när den var i bruk, samt bodde i ett hus intill.
Än så länge har vi "bara" hittat leksaker och har en lampa som tänder sig emellanåt(men den har släckt sig en gång med), samt händelsen jag hade i lilla hallen innan vi flyttade in.
Och jag kan inte känna något jobbigt eller skrämmande med de saker som inträffat hittills heller. Och sambon är inte det minsta besvärad, för för honom finns det ju liksom inte.
Kanske att vi får storfrämmande lagom till Alla Helgons Dag, vi bor ju precis vid kyrkan.
Och då kanske han ändrar uppfattning...
Vår lägenhet var tidigare gymnastik- och slöjdsal, och man åt även i gymnastiksalen.
Inte speciellt hygieniskt kanske, och varför i allvärlden lägga gympasalen på ovanvåningen??
Ibland undrar man ju hur de tänkte förr i tiden.
Hur som helst så är jag ju lite spirituell av mig, och det är en händelse som inträffade i lägenheten innan vi hade flyttat in som börjar dagens blogg.
Jag åkte hit ett par gånger själv innan vi flyttade in.
Lägenheten stod tom, och våra snälla hyresvärdar lät oss använda den innan utsatt hyresdatum. Allt för att göra det smidigt, och för att vi inte skulle behöva stressa ihjäl oss.
Jag gillar att planera, och var därför här några gånger och gick in mig i lyan, såg ut färger och möbleringsmöjligheter och gick runt - intog atmosfären.
En av sommarens få riktigt varma dagar gick jag sakteliga fram och åter och tittade in i alla rum och förråd.
Ståendes i "lilla hallen"(ej entréhallen, denna ligger längre in i lägenheten), öppnar jag en av ena sidans förrådsdörrar och kikar in. Denna ser ut som en större garderob, ganska så djup och med en stång för klädhängare.
Det är ståendes med ena armen runt dörren, lutandes på karmen, som jag plötsligt känner nackhåren resa sig och jag börjar frysa något alldeles förskräckligt.
Utan att ens behöva vända mig om, så bara vet jag att det står någon eller något bakom mig.
Jag fortsätter titta in i förrådet och uttalar sedan högt ett "God dag".
Varför vet jag inte, men det kommer helt spontant och naturligt.
Ganska omgående försvann kylan och känslan av befinna sig i blickfånget, och jag stängde sakta förrådsdörren och fortsatte min vandring i den tomma lägenheten.
Det kändes inget läskigt eller farligt, men jag visste ändå om att jag inte hade varit själv i lägenheten under just det ögonblicket.
Jag berättade direkt för sambon vad som hänt, men det var ju som att tala in i en vägg.
"Det finns inga spöken". "Allt har en naturlig förklaring". "Jag tror inte på det där".
Jag märkte inte av något mer under flyttens gång, och väl på plats så var allt lugnt.
Så en dag ligger plötsligt ett gosedjur på golvet i lilla hallen.
Det var en "Gremlins"(ni som minns filmerna vet hur de ser ut), den snälla av dem. Jag tror att den hette Mogwai i filmen.
Gosedjuret var väl ganska så stort, säkert 30 cm långt och 15 cm brett, och ingen av oss visste hur det hamnat där eller vems det var.
I lilla hallen står en rad garderober längs ena väggen, och längst bort emot väggen finns en springa på ca 7-8 cm.
Vi trodde därför att vår lille kattunge Rufus hade krupit in där, och på så sätt lyckats ta sig in under garderoberna och dragit fram detta gosedjur.
Det har ju bott barnfamiljer här tidigare, och en leksak har kanske blivit intryckt i springan och sedan hamnat inunder garderoben och glömts bort.
Det var i allafall vad vi båda trodde, och saken var biff som sedan också glömdes bort.
En morgon vaknar jag och ser att taklampan vid ytterdörren lyser.
Jag visste bestämt att jag släckt den kvällen innan, och traskar åter till sovrummet för att fråga om sambon varit uppe och tänt.
Till saken hör ju den att han kan nattvandra, fast jag har alltid vaknat om han gått upp. Och detta hade jag alltså inte gjort.
Han såg helt oförstående ut, och sa att det säkert var jag som glömt släcka. Därmed började den dagen med ett smågnabb. Jag hade faktiskt släckt!
Dagarna senare ligger ytterligare en barnleksak på lilla hallgolvet. På exakt samma plats som gosedjuret legat. Denna gång är det en liten dockklädsel, modell äldre.
Jag skulle kunna tänka mig att den kan vara till en dockskåpsdocka.
Den här gången gick jag och kunde inte släppa det riktigt, även om vi båda sagt att det även denna gång säkert var Rufus som härjade inunder garderoberna.
Men jag kunde inte förstå varför han lade dem på samma ställe och inte lekte med dem, för det gör han ju med allt annat han hittar.
Det stämde inte riktigt.
Sittandes i soffan en dag när sambon var på jobbet, reagerar Cheyenne.
Ifrån liggande, sätter hon sig upp och tvärstirrar ut i entréhallen.
Jag får ingen kontakt när jag pratar med henne, tror väl att hon kanske hör något i trappuppgången. Men hon fortsätter stirra.
"Gå och titta du", sa jag uppmuntrande, och först då tittar hon på mig, för att sedan komma fram i till mig intill soffan och sätta sig. Sedan tittar hon mot hallen igen.
När jag reser mig upp för att kolla läget, nyfiken som jag är, så ser jag att taklampan är tänd. Mitt på blanka dagen, och jag vet att den definitivt inte var det innan!
Dagen efter är jag hemma hos grannarna, sonen till hyresvärden och hans sambo.
Kunde ju till slut inte undgå frågan om det hänt saker i lägenheten förut?
"Ja, vi undrade hur lång tid det skulle ta för er att märka något", var det flinande svar jag fick.
"De förra hyresgästerna hade dit någon för utdrivning, men de flyttade ju ändå".
Hyresgästerna, en barnfamilj, hade tydligen dagliga "besvär" i den här lägenheten.
Saker som blommor som bytte plats, gungstol som gungade ensam, kläder som om-organiserades i garderober eller ramlade ner ifrån alla galgar och elektriska störningar bland annat, var helt enkelt vardagsmat.
Flera hyresgäster har också antytt att ha sett en skimrande gestalt av en äldre kvinna vid ett flertalet tillfällen uppe i lägenhetens fönster.
Grannen tror själv att det är en kvinna vid namn Elsa, som var lärarinna i skolan när den var i bruk, samt bodde i ett hus intill.
Än så länge har vi "bara" hittat leksaker och har en lampa som tänder sig emellanåt(men den har släckt sig en gång med), samt händelsen jag hade i lilla hallen innan vi flyttade in.
Och jag kan inte känna något jobbigt eller skrämmande med de saker som inträffat hittills heller. Och sambon är inte det minsta besvärad, för för honom finns det ju liksom inte.
Kanske att vi får storfrämmande lagom till Alla Helgons Dag, vi bor ju precis vid kyrkan.
Och då kanske han ändrar uppfattning...
torsdag 18 oktober 2007
Bonzai?
Sittandes på trappan till tvättstugan har jag de senaste dagarna gjort den visuella upptäckten av tänkande.
Medans hundarna lekt, vilat, sprungit och nosat runt på gräsmattan, har jag i mitt stilla och smått förfrusna sinne suttit och iakttagit världen framför mina blodsprängda ögon.
Saker som varför himlen är blå och molnen vita har ju slagit till förut, men det var ju när man var ung och blid. Ja, dum helt enkelt.
Så förutom att fascineras av höstens alla färger, dess magi till att göra en till en isglass i solsken och överhuvudtaget lyckas att ta död på allt grönt, så har jag även fått fram idel tankar av annat, inte lika höstigt slag.
Varför ser tallen i trädgården ut som en bonzaiträd?
Ni kanske har sett dessa små tillklippta träd som finns att köpa. Ganska söta i en liten kruka om man nu gillar sådant.
Men när stammen på en tall delar sig i fyra och låter armarna peka åt alla möjliga håll och kanter - till och med neråt! - ja, då ser det allt bra konstigt ut.
En tall för mig, är ett högt, starkt och ståtligt träd, men detta åbäke är bara ömkligt. Den ser faktiskt ut som ett mega-bonzaiträd.
Och varför gör den det? :S
Varför snurrar bara torkvindan åt ett håll?
Det kan blåsa ifrån alla möjliga vindstreck, men nog fasen snurrar bara vindan åt vänster.
Den kan snurra åt höger, jag har provat.
Knuffar man till den, så snurrar den åt höger, för att sedan ge avkall och börja glida åt vänster igen.
Jag har gått med den flera varv runt till höger, och den stoppar ingenstans.
Den skulle med andra ord mycket väl kunna snurra åt höger, det ser faktiskt till och med lite skönare ut åt det hållet.
Så varför snurrar den bara i vänstervarv?
En annan mycket stor undran som jag nu ställt mig själv ett flertalet gånger:
varför i all världen sitter jag och förfryser på en tvättstugetrapp utan kaffe???
Nu ska valpen bäras ner för trapporna, så det är bökigt nog som det är än att jag ska plocka med mig mer saker.
Men en liten termos, en liten ryggsäck att stoppa den i och även en stor filt att svepa in sig i emot höstkylan?
Det är en grymt bra tanke alltså! Känns väldigt positiv och genomtänkt, och framförallt väldigt trevlig!
Tänk er mig sitta på denna lilla trätrapp, solen skiner, fåglarna kvittrar, kaffet doftar.
Hundarna har det roligt på gräsmattan framför, där sedan åkrarna breder ut sig vida och höstlöven virvlar runt av nordanvinden.
Torkvindan snurrar tappert i vänstervarv, bonzaitallen vaggar tungt sina missbildade grenar, och jag har svept runt mig en riktigt tjock och värmande fäll.
Det är ju nästan för fint för att vara sant, tycker ni inte? ;)
Medans hundarna lekt, vilat, sprungit och nosat runt på gräsmattan, har jag i mitt stilla och smått förfrusna sinne suttit och iakttagit världen framför mina blodsprängda ögon.
Saker som varför himlen är blå och molnen vita har ju slagit till förut, men det var ju när man var ung och blid. Ja, dum helt enkelt.
Så förutom att fascineras av höstens alla färger, dess magi till att göra en till en isglass i solsken och överhuvudtaget lyckas att ta död på allt grönt, så har jag även fått fram idel tankar av annat, inte lika höstigt slag.
Varför ser tallen i trädgården ut som en bonzaiträd?
Ni kanske har sett dessa små tillklippta träd som finns att köpa. Ganska söta i en liten kruka om man nu gillar sådant.
Men när stammen på en tall delar sig i fyra och låter armarna peka åt alla möjliga håll och kanter - till och med neråt! - ja, då ser det allt bra konstigt ut.
En tall för mig, är ett högt, starkt och ståtligt träd, men detta åbäke är bara ömkligt. Den ser faktiskt ut som ett mega-bonzaiträd.
Och varför gör den det? :S
Varför snurrar bara torkvindan åt ett håll?
Det kan blåsa ifrån alla möjliga vindstreck, men nog fasen snurrar bara vindan åt vänster.
Den kan snurra åt höger, jag har provat.
Knuffar man till den, så snurrar den åt höger, för att sedan ge avkall och börja glida åt vänster igen.
Jag har gått med den flera varv runt till höger, och den stoppar ingenstans.
Den skulle med andra ord mycket väl kunna snurra åt höger, det ser faktiskt till och med lite skönare ut åt det hållet.
Så varför snurrar den bara i vänstervarv?
En annan mycket stor undran som jag nu ställt mig själv ett flertalet gånger:
varför i all världen sitter jag och förfryser på en tvättstugetrapp utan kaffe???
Nu ska valpen bäras ner för trapporna, så det är bökigt nog som det är än att jag ska plocka med mig mer saker.
Men en liten termos, en liten ryggsäck att stoppa den i och även en stor filt att svepa in sig i emot höstkylan?
Det är en grymt bra tanke alltså! Känns väldigt positiv och genomtänkt, och framförallt väldigt trevlig!
Tänk er mig sitta på denna lilla trätrapp, solen skiner, fåglarna kvittrar, kaffet doftar.
Hundarna har det roligt på gräsmattan framför, där sedan åkrarna breder ut sig vida och höstlöven virvlar runt av nordanvinden.
Torkvindan snurrar tappert i vänstervarv, bonzaitallen vaggar tungt sina missbildade grenar, och jag har svept runt mig en riktigt tjock och värmande fäll.
Det är ju nästan för fint för att vara sant, tycker ni inte? ;)
onsdag 17 oktober 2007
Morgonstund har guld i mun
Satansförkyld, utsliten, nybliven morsa. Så skulle man kunna beskriva läget för mig just nu.
Det har varit några omtumlande dagar, och förkylningen hade tydligen inte ens nått sin kulme sist jag skrev.
I lördags, den 13 oktober för att vara exakt, så gick vi en tidig morgon till mötes.
Klockan 10.00 skulle vi vara nere i Gisalved och hämta familjens nytillskott, och vi ville ju inte komma en minut för sent.
Dock är varken sambon eller jag morgonmänniskor och denna morgon var det jag som drygade ut frukosten, så redan från start var vi 30 minuter sena.
Då Cheyenne också ätit upp de redan inhandlade leksakerna, så hade vi i förväg tittat ut att det fanns en hundbutik i Gislaved. Vårt mål var därför att hinna in där och kompensera innan vi åkte mot rätt destination i den lilla staden(?).
På plats 10.45(ganska imponerande ändå!), stod vi där alla tre - för Cheyenne var ju förstås med - och väntade med spänning på att ta hem vår lille prins.
Ganska skönt var det att det blev några koppar kaffe, lite kakor, lite pappersarbete och en massa prat innan vi kom iväg, för vi var nog båda ganska så nervösa.
Fast nervösa på ett bra sätt.
Mer; kommer vi att fixa det här, blir vi bra föräldrar o.s.v.
Men de tankarna försvann väldigt fort av det varma mottagandet som vi återigen fick, och väl på hemväg var det mest bara spännande och framtidsutsagande.
Väl hemma hade klockan hunnit bli 19.00(!), och min smarta tilltänkte hade övertalat mig till pizzabeställning på hemvägen.
Detta VAR smart, för vem hade orkat(läst: haft tid) att laga mat efter en så lång dag borta och i bil? Dessutom med en ny liten bebis med sig hem!
Mycket riktigt: inte vi! :)
Det blev en lugn första natt, när månen sakta tog oss över till den 14 oktober och ytterligare en tidig morgon.
Dessutom var det någon som vaknade en kvart före väckarklockan och indikerade KRIS!
Icke förberedd som jag var, så hann jag inte längre än få på mig byxorna innan jag kände den bekanta doften av hundurin bredvid sängen...
Icke förberedda var vi heller på att valpen indikerar kris var tjugonde minut, fast vi ser aldrig riktigt indikerandet - det bara liksom händer...
Morgon nr.2 var jag förberedd.
Jag hade sovit i t-shirt, strumpor och tunna mysbyxor, och en tröja låg färdig för påkastning på skänken i sovrummet.
Lagom till den berömda indikationskvarten före väckarklockan, slängde jag mig därför nyvaket ur sängen, slängde på mig tröjan, tog kärleksfullt men raskt upp valpen och pussandes honom god morgon tryckte jag brutalt in mina svullna fötter i de uppställda Foppa-tofflorna.
Nerför trappan bar det, jag stel som en pinne, och ut på gräsmattan.
"Åh, vad duktig"!!
Morgnarna har därefter förlöpt alldeles utmärkt, tills idag.
Fötterna ville inte in i tofflorna riktigt, och när jag väl öppnar dörren ser jag att nattarbetande grannen är på uppgång i trappan med båda sina katter runt fötterna och en stor träningsbag på axeln.
Jag blir ståendes, väntande på att han ska komma undan någon gång, med en alltmer gnyende valp i famnen.
Innanför dörren hör Cheyenne att det är fler därute och stämmer upp i ett varningsskall som får den lille att låta bägaren rinna över...
Ilandes nedför trappan känner jag den varma vätskan rinna genom armarna och varsamt tränga in genom både tröja och byxor.
Vad kan man göra? Inte skälla på den lille i allafall, han gjorde så gott han kunde och blåsan är ju inte jättestor heller.
Nej, det lättaste är förstås att skylla på grannen, så det var det första jag gjorde när jag kom tillbaka in med lillprinsen.
Nyvaken och tillfälligt oförstående, fick sambon sig en ilsken förklaring till varför jag såg ut som att jag stått i en fontän när vi kom in igen.
Allt på grund av grannen!
Det har varit några omtumlande dagar, och förkylningen hade tydligen inte ens nått sin kulme sist jag skrev.
I lördags, den 13 oktober för att vara exakt, så gick vi en tidig morgon till mötes.
Klockan 10.00 skulle vi vara nere i Gisalved och hämta familjens nytillskott, och vi ville ju inte komma en minut för sent.
Dock är varken sambon eller jag morgonmänniskor och denna morgon var det jag som drygade ut frukosten, så redan från start var vi 30 minuter sena.
Då Cheyenne också ätit upp de redan inhandlade leksakerna, så hade vi i förväg tittat ut att det fanns en hundbutik i Gislaved. Vårt mål var därför att hinna in där och kompensera innan vi åkte mot rätt destination i den lilla staden(?).
På plats 10.45(ganska imponerande ändå!), stod vi där alla tre - för Cheyenne var ju förstås med - och väntade med spänning på att ta hem vår lille prins.
Ganska skönt var det att det blev några koppar kaffe, lite kakor, lite pappersarbete och en massa prat innan vi kom iväg, för vi var nog båda ganska så nervösa.
Fast nervösa på ett bra sätt.
Mer; kommer vi att fixa det här, blir vi bra föräldrar o.s.v.
Men de tankarna försvann väldigt fort av det varma mottagandet som vi återigen fick, och väl på hemväg var det mest bara spännande och framtidsutsagande.
Väl hemma hade klockan hunnit bli 19.00(!), och min smarta tilltänkte hade övertalat mig till pizzabeställning på hemvägen.
Detta VAR smart, för vem hade orkat(läst: haft tid) att laga mat efter en så lång dag borta och i bil? Dessutom med en ny liten bebis med sig hem!
Mycket riktigt: inte vi! :)
Det blev en lugn första natt, när månen sakta tog oss över till den 14 oktober och ytterligare en tidig morgon.
Dessutom var det någon som vaknade en kvart före väckarklockan och indikerade KRIS!
Icke förberedd som jag var, så hann jag inte längre än få på mig byxorna innan jag kände den bekanta doften av hundurin bredvid sängen...
Icke förberedda var vi heller på att valpen indikerar kris var tjugonde minut, fast vi ser aldrig riktigt indikerandet - det bara liksom händer...
Morgon nr.2 var jag förberedd.
Jag hade sovit i t-shirt, strumpor och tunna mysbyxor, och en tröja låg färdig för påkastning på skänken i sovrummet.
Lagom till den berömda indikationskvarten före väckarklockan, slängde jag mig därför nyvaket ur sängen, slängde på mig tröjan, tog kärleksfullt men raskt upp valpen och pussandes honom god morgon tryckte jag brutalt in mina svullna fötter i de uppställda Foppa-tofflorna.
Nerför trappan bar det, jag stel som en pinne, och ut på gräsmattan.
"Åh, vad duktig"!!
Morgnarna har därefter förlöpt alldeles utmärkt, tills idag.
Fötterna ville inte in i tofflorna riktigt, och när jag väl öppnar dörren ser jag att nattarbetande grannen är på uppgång i trappan med båda sina katter runt fötterna och en stor träningsbag på axeln.
Jag blir ståendes, väntande på att han ska komma undan någon gång, med en alltmer gnyende valp i famnen.
Innanför dörren hör Cheyenne att det är fler därute och stämmer upp i ett varningsskall som får den lille att låta bägaren rinna över...
Ilandes nedför trappan känner jag den varma vätskan rinna genom armarna och varsamt tränga in genom både tröja och byxor.
Vad kan man göra? Inte skälla på den lille i allafall, han gjorde så gott han kunde och blåsan är ju inte jättestor heller.
Nej, det lättaste är förstås att skylla på grannen, så det var det första jag gjorde när jag kom tillbaka in med lillprinsen.
Nyvaken och tillfälligt oförstående, fick sambon sig en ilsken förklaring till varför jag såg ut som att jag stått i en fontän när vi kom in igen.
Allt på grund av grannen!
fredag 12 oktober 2007
Peppar, peppar - det sket sig
Snoret anfaller! Tji fick jag som trodde att det skulle gå så lätt.
Nu sitter man "i smeten" igen, skulle man väl kunna säga. :)
Som tur är så är det värsta att behöva snyta sig hela tiden, huvudet sitter där det ska och jag har ingen feber. Hostar lite förstås, men inget som dödar varken mig eller någon annan.
Man får vara glad för det lilla!
Nu är det bara en dag kvar, imorgon ska vi hämta Mazon!
Vi låg och peppade(neej, inte pippade..) varann i sängen innan vi somnade, så att vi nästan inte kunde sova när det väl var dags.
Lagom efter midnatt gick visan:
"Imorgon är det löööördag, då ska vi hämta Mazon!!! :D"
"Jaa, imorgon ska vi hämta bäbisen, jippiiiee!! :D"
Följt av ett klappande i händer, ett förväntansfullt fnitter eller någon annat space:at ljud, så Cheyenne flög upp och ner i sängen, över och emellan oss och trodde att det var värsta roliga leken!
Vuxna människor leker puckade tillsammans.
Men vi är väldigt exalterade över att Mazon ska få hem till just oss, och vi försöker nu att göra den bästa av hemsituationer att ta hem honom i.
Ja, för även om vi har bott här i över en månad, så kan ju ingen anklaga oss för att inte ha flyttlådor och annat över högt och lågt.
Har lyckats fått undan en hel del, inte genom att plocka upp, men att ställa undan dem så länge. Så kan man ta det eftersom när tid och ork finns. Ett bra tips jag fick!
Har känt en fullkomlig ångest över alla dessa lådor, klädsäckar och småplock, men nu åker de alltså in i förråd och klädkammare så länge!
Får också lite ångest när jag läser i dagens tidning att det snöat i norra Värmland igår.
Hoppas verkligen på att denna vackra höst kan få vara ytterligare ett tag, tycker så mycket om dess färger och den nyttiga luften. Åtminstone känns den otroligt nyttig, som att varje andetag rensar lungor och luftrör var gång man är ut.
Det är så friskt och härligt, men snart kan det alltså vara dags för kyla och is.
Och vinterkläder.
Nu sitter man "i smeten" igen, skulle man väl kunna säga. :)
Som tur är så är det värsta att behöva snyta sig hela tiden, huvudet sitter där det ska och jag har ingen feber. Hostar lite förstås, men inget som dödar varken mig eller någon annan.
Man får vara glad för det lilla!
Nu är det bara en dag kvar, imorgon ska vi hämta Mazon!
Vi låg och peppade(neej, inte pippade..) varann i sängen innan vi somnade, så att vi nästan inte kunde sova när det väl var dags.
Lagom efter midnatt gick visan:
"Imorgon är det löööördag, då ska vi hämta Mazon!!! :D"
"Jaa, imorgon ska vi hämta bäbisen, jippiiiee!! :D"
Följt av ett klappande i händer, ett förväntansfullt fnitter eller någon annat space:at ljud, så Cheyenne flög upp och ner i sängen, över och emellan oss och trodde att det var värsta roliga leken!
Vuxna människor leker puckade tillsammans.
Men vi är väldigt exalterade över att Mazon ska få hem till just oss, och vi försöker nu att göra den bästa av hemsituationer att ta hem honom i.
Ja, för även om vi har bott här i över en månad, så kan ju ingen anklaga oss för att inte ha flyttlådor och annat över högt och lågt.
Har lyckats fått undan en hel del, inte genom att plocka upp, men att ställa undan dem så länge. Så kan man ta det eftersom när tid och ork finns. Ett bra tips jag fick!
Har känt en fullkomlig ångest över alla dessa lådor, klädsäckar och småplock, men nu åker de alltså in i förråd och klädkammare så länge!
Får också lite ångest när jag läser i dagens tidning att det snöat i norra Värmland igår.
Hoppas verkligen på att denna vackra höst kan få vara ytterligare ett tag, tycker så mycket om dess färger och den nyttiga luften. Åtminstone känns den otroligt nyttig, som att varje andetag rensar lungor och luftrör var gång man är ut.
Det är så friskt och härligt, men snart kan det alltså vara dags för kyla och is.
Och vinterkläder.
torsdag 11 oktober 2007
Det håller avstånd
Vad håller avstånd?
Ja, om man nu ska snuska till det lite så är det det förbannade slemmet och snoret som jag tänker på. Det där som man oftast aldrig slipper undan när man är förkyld.
Igår kväll trodde jag att hela pannbenet putade ut av rena påfrestningen uppe i bihålorna, och sprang idogt fram och åter till toalettspegeln för att se om så var fallet.
Dessbättre fann jag varje gång att huvudet satt där det skulle, men passade på att snyta ut en hel bulldeg varje gång när jag ändå var där.
Det, tillsammans med vitlökstabletter i alltför stora mängder(i allafall enligt burketiketten), flera påsar kamomill-té, och sömn i stora dagsportioner verkar nu alltså hålla det bisarra slemmet på avstånd.
Något som jag finner otroligt skönt.
Huvudvärk och feber har jag förvisso, och hostar litegrann.
Men det är inte hosta a la sambon, som förra veckan gick och tryckte tillbaka sina tarmar efter varje hostattack.
Jag har mer en harkelhosta, a la "Mr. Bean cover it up"...
Skönt i allafall att det vände så snabbt(peppar, peppar!!!).
Var lite oroad över att lille Mazon skulle komma hem till huset som doktorn glömde, och att vi skulle skrämma slag på honom med alla blodiga papperstussar.
Ja, för både sambon och jag lider av åkomman "blöda-näsblod-ganska-ofta", speciellt när vi snyter oss - vilket man väldigt ofta gör när man är förkyld.
Ser väl ibland ut som vi pucklat på varann, när båda springer runt med papper i ena eller båda näsvingarna.
Inget vi vill utsätta den lille för direkt inte! Men sen kommer väl även han - liksom de andra djuren - att härdas. :)
Snart är det ju dags att hämta vår lille bäbis, vi kan knappt tänka på annat!
Två vuxna människor som irrar runt likt barn på julafton och bara pratar om denna lilla fantastiska varelse, vi ser nog inte kloka ut...
Men säg den blivande eller nyblivna förälder som ser klok ut! :)
Ja, om man nu ska snuska till det lite så är det det förbannade slemmet och snoret som jag tänker på. Det där som man oftast aldrig slipper undan när man är förkyld.
Igår kväll trodde jag att hela pannbenet putade ut av rena påfrestningen uppe i bihålorna, och sprang idogt fram och åter till toalettspegeln för att se om så var fallet.
Dessbättre fann jag varje gång att huvudet satt där det skulle, men passade på att snyta ut en hel bulldeg varje gång när jag ändå var där.
Det, tillsammans med vitlökstabletter i alltför stora mängder(i allafall enligt burketiketten), flera påsar kamomill-té, och sömn i stora dagsportioner verkar nu alltså hålla det bisarra slemmet på avstånd.
Något som jag finner otroligt skönt.
Huvudvärk och feber har jag förvisso, och hostar litegrann.
Men det är inte hosta a la sambon, som förra veckan gick och tryckte tillbaka sina tarmar efter varje hostattack.
Jag har mer en harkelhosta, a la "Mr. Bean cover it up"...
Skönt i allafall att det vände så snabbt(peppar, peppar!!!).
Var lite oroad över att lille Mazon skulle komma hem till huset som doktorn glömde, och att vi skulle skrämma slag på honom med alla blodiga papperstussar.
Ja, för både sambon och jag lider av åkomman "blöda-näsblod-ganska-ofta", speciellt när vi snyter oss - vilket man väldigt ofta gör när man är förkyld.
Ser väl ibland ut som vi pucklat på varann, när båda springer runt med papper i ena eller båda näsvingarna.
Inget vi vill utsätta den lille för direkt inte! Men sen kommer väl även han - liksom de andra djuren - att härdas. :)
Snart är det ju dags att hämta vår lille bäbis, vi kan knappt tänka på annat!
Två vuxna människor som irrar runt likt barn på julafton och bara pratar om denna lilla fantastiska varelse, vi ser nog inte kloka ut...
Men säg den blivande eller nyblivna förälder som ser klok ut! :)
onsdag 10 oktober 2007
Nu är man krakig också
Krakig? Ja, förkyld.
Trodde glatt att de där små basiluskerna hade glömt bort mig, då sambon gått och snörvlat och hostat i över en vecka. Men icke då, de hade bara inte så bråttom.
Kände igår kväll att huvudet var som en enda stor säck med bomull, och jag vaknade flera gånger under natten. Endera höll jag på att dö av värmeslag, endera trodde jag mig befinnas naken på Grönland.
Nu är det snor i typ hela systemet, huvudet bankar och ögonen vill bara trilla igen. Tvingar i mig varma örttéer på löpande band och har ätit vitlökstabletter till frukost och lunch.
Eller ja... Enbart ätit vitlökstabletter till frukost och lunch stämmer bättre.
Smakfloran strejkar som vanligt vid förkylning, och jag kan ju inte på något sätt påstå att magen skriker efter något heller.
Same as usual med andra ord.
Igår fick jag veta att jag ska fortsätta med bassängträning på tisdagar tillsvidare.
Egentligen var det min sista gång igår, men nu blir det alltså en fortsättning och det känns jättebra!
Med tanke på all övervikt som jag numer dras med, så är det alldeles förträffligt att få komma ner i en varm bassäng och känna sig tyngdlös.
Det har också mjukat upp alla leder väldigt bra, plus att det är ett glatt gäng som tränar tillsammans.
Sjuka och med krämpor, ja visst. Men glada och framför allt trevliga är de allihopa.
Jag försöker komma dit att tänka lika positivt över mina "åkommor" som många av dem gör. Det kan ju bara bli bättre, eller hur?
Även den här krakigheten kommer att ge med sig i sinom tid, och då är det bara att vinna mark igen.
"Dä ä bar å åk" som en viss skidåkare brukade säga.
Trodde glatt att de där små basiluskerna hade glömt bort mig, då sambon gått och snörvlat och hostat i över en vecka. Men icke då, de hade bara inte så bråttom.
Kände igår kväll att huvudet var som en enda stor säck med bomull, och jag vaknade flera gånger under natten. Endera höll jag på att dö av värmeslag, endera trodde jag mig befinnas naken på Grönland.
Nu är det snor i typ hela systemet, huvudet bankar och ögonen vill bara trilla igen. Tvingar i mig varma örttéer på löpande band och har ätit vitlökstabletter till frukost och lunch.
Eller ja... Enbart ätit vitlökstabletter till frukost och lunch stämmer bättre.
Smakfloran strejkar som vanligt vid förkylning, och jag kan ju inte på något sätt påstå att magen skriker efter något heller.
Same as usual med andra ord.
Igår fick jag veta att jag ska fortsätta med bassängträning på tisdagar tillsvidare.
Egentligen var det min sista gång igår, men nu blir det alltså en fortsättning och det känns jättebra!
Med tanke på all övervikt som jag numer dras med, så är det alldeles förträffligt att få komma ner i en varm bassäng och känna sig tyngdlös.
Det har också mjukat upp alla leder väldigt bra, plus att det är ett glatt gäng som tränar tillsammans.
Sjuka och med krämpor, ja visst. Men glada och framför allt trevliga är de allihopa.
Jag försöker komma dit att tänka lika positivt över mina "åkommor" som många av dem gör. Det kan ju bara bli bättre, eller hur?
Även den här krakigheten kommer att ge med sig i sinom tid, och då är det bara att vinna mark igen.
"Dä ä bar å åk" som en viss skidåkare brukade säga.
tisdag 9 oktober 2007
Att tänka till
Fick några kommentarer på gårdagens blogg, varav några jag valde att radera bort pga att de inte hade med saken att göra.
Det första inlägget vet jag ju redan vart det kommer ifrån, och de personerna mår antagligen inte så bra heller. Så det är faktiskt inget jag bryr mig om.
Dock valde jag att lägga in en undersökning om vad ni egentligen tycker där ute.
Hur många djur ska man ha för att det ska räknas som många?
Här gäller det att tänka till lite, för 20 fiskar i ett akvarium räknar då jag som 20 djur. Är det mycket?
En bonde som lever på sina 200 mjölkkor, det är för jäkla många djur. Men kanske inte i hans/hennes sammanhang?
För ett par som bedriver hunduppfödning som hobby och har tio hundar, något som är ganska vanligt. Är det för mycket?
För en människa som handhåller turridning på med 12 hästar, är det för många?
För två personer, utan barn, som bor på landet och har en hund, tre katter och en kanin. Är det verkligen mycket?
Jag tror att man ser till sina egna möjligheter att ta hand om djur, och vad som är många för en själv när man svarar på frågan.
Personen med akvarium är kanske pälsallergiker, men tycker mycket om sina fiskar.
Bonden har antagligen, förutom sina kor, en hund till jakt eller gårdshund, och säkerligen ett par katter som håller rent gården på råttor.
Har man hundar, har man ofta katter, det visar gjorda undersökningar. Så på kenneln räcker det troligen inte med att endast räkna de tio hundarna som "de många" djuren.
De flesta hästmänniskor har även hund. Och i de flesta stall finns det också katter, även här för att hålla råttorna borta. Hästtäcken är alldeles för dyra för att få upptuggade av dessa små bestar.
Apropå kostnad, så är det dyrt bara att ha en häst i drift, så jag kan tänka mig vad det skulle kosta att ha 12 stycken.
Så då kommer vi nu till paret på landet, med en hund, tre katter och en kanin. Inga barn.
Visst äter alla djuren, men inga jättemängder. Endast hunden är försäkrad.
Katterna sköter sig ganska bra själva, ägarna ser till att de har vad de behöver och myser och pysslar gärna med dem.
Kaninen är inte speciellt kelen av sig, men vill förstås ha mat och vatten varje dag. På fina dagar, vill han ut i hagen på gräsmattan och springa litegrann.
Hunden behöver mest omvårdnad, men är mycket lättskött och smidig att ta med sig om paret ska åka någonstans.
Med facit i hand, är parets djur för många?
Ja, kanske.
Men de har valt detta själva, de älskar sina djur och skulle aldrig låta dem komma i kläm eller uppleva obehag.
Med andra ord så har VI valt att ha vår hund, våra tre katter och vår kanin, för vi älskar djur och vi kan ta hand om dem.
Vi skulle aldrig välja att skaffa ytterligare ett djur om inte det var lika välkommet och älskat som de vi redan har.
Vi skulle heller aldrig skaffa några fler djur om vi inte hade råd att ta hand om dem.
Hade vi inte råd med det, så skulle vi nämligen heller inte ha råd med oss själva.
Och det ser vi till att prioritera att vi faktiskt har.
Det första inlägget vet jag ju redan vart det kommer ifrån, och de personerna mår antagligen inte så bra heller. Så det är faktiskt inget jag bryr mig om.
Dock valde jag att lägga in en undersökning om vad ni egentligen tycker där ute.
Hur många djur ska man ha för att det ska räknas som många?
Här gäller det att tänka till lite, för 20 fiskar i ett akvarium räknar då jag som 20 djur. Är det mycket?
En bonde som lever på sina 200 mjölkkor, det är för jäkla många djur. Men kanske inte i hans/hennes sammanhang?
För ett par som bedriver hunduppfödning som hobby och har tio hundar, något som är ganska vanligt. Är det för mycket?
För en människa som handhåller turridning på med 12 hästar, är det för många?
För två personer, utan barn, som bor på landet och har en hund, tre katter och en kanin. Är det verkligen mycket?
Jag tror att man ser till sina egna möjligheter att ta hand om djur, och vad som är många för en själv när man svarar på frågan.
Personen med akvarium är kanske pälsallergiker, men tycker mycket om sina fiskar.
Bonden har antagligen, förutom sina kor, en hund till jakt eller gårdshund, och säkerligen ett par katter som håller rent gården på råttor.
Har man hundar, har man ofta katter, det visar gjorda undersökningar. Så på kenneln räcker det troligen inte med att endast räkna de tio hundarna som "de många" djuren.
De flesta hästmänniskor har även hund. Och i de flesta stall finns det också katter, även här för att hålla råttorna borta. Hästtäcken är alldeles för dyra för att få upptuggade av dessa små bestar.
Apropå kostnad, så är det dyrt bara att ha en häst i drift, så jag kan tänka mig vad det skulle kosta att ha 12 stycken.
Så då kommer vi nu till paret på landet, med en hund, tre katter och en kanin. Inga barn.
Visst äter alla djuren, men inga jättemängder. Endast hunden är försäkrad.
Katterna sköter sig ganska bra själva, ägarna ser till att de har vad de behöver och myser och pysslar gärna med dem.
Kaninen är inte speciellt kelen av sig, men vill förstås ha mat och vatten varje dag. På fina dagar, vill han ut i hagen på gräsmattan och springa litegrann.
Hunden behöver mest omvårdnad, men är mycket lättskött och smidig att ta med sig om paret ska åka någonstans.
Med facit i hand, är parets djur för många?
Ja, kanske.
Men de har valt detta själva, de älskar sina djur och skulle aldrig låta dem komma i kläm eller uppleva obehag.
Med andra ord så har VI valt att ha vår hund, våra tre katter och vår kanin, för vi älskar djur och vi kan ta hand om dem.
Vi skulle aldrig välja att skaffa ytterligare ett djur om inte det var lika välkommet och älskat som de vi redan har.
Vi skulle heller aldrig skaffa några fler djur om vi inte hade råd att ta hand om dem.
Hade vi inte råd med det, så skulle vi nämligen heller inte ha råd med oss själva.
Och det ser vi till att prioritera att vi faktiskt har.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)